Premiärdopp?

I vårvärmen verkade ett bad helt klart uppskattat av pingvinerna
i Slottsskogen.

Africa

Vattenfall i Botaniska

Längst in i Botaniska trädgården i Gbg finns en härlig japansk trädgård med ett större vattenfall och ett litet. Det är ett underbart ställe att vistas i så här års. Missa inte ett besök om du har vägarna förbi Gbg. Glöm inte kameran heller..

Böngryta med tagliatelle

Rätten går snabbt att laga och utmärkt att variera med olika slags bönor och grönsaker.

* 1 burk kidneybönor
* broccolibuketter
* 1-2 morötter, i stavar
* minimajs, t.ex. från wokmix
* vattenkastanjer
* maizena

Koka morötter och broccoli. Woka dessa tillsammans med minimajs, och vattenkastanjer, blanda sedan ned kidneybönorna. Red med maizena. Krydda med t.ex. garam masala, gurkmeja, curry, salt & peppar, ev. ingefära eller vitlök eller andra kryddor vid behov. Servera med tagliatelle.

Färger och miljön omkring oss

Omvärlden påverkar oss på flera olika sätt.
Tingen runt omkring, ljud som vi dagligen omger oss med kan skapa disharmoni utan att man kanske tänker på det. Även färger bidrar till trivseln även om många kanske inte tänker dess inverkan i vardagen, färger sänder ut vibrationer precis som ljud.

En miljö där inredningen bordevara i högsta prioritet är på sjukhusen, som måste skapa trivsel föratt bidra till läkning. Så är dock inte alltid fallet, även om det finns en del goda exempel på motsatsen. Under de mörka årstiderna behöver vi kanske liva upp oss med lite varmare färger som gult, rött och orange på t.ex. dukar, kuddar eller gardiner, till våren känns det aktuellt med mer grönskande såna. För att varva ned i en hektisk vardag kan blå vara en färg att omge sig med. Med små enkla medel kan du ge dig själv en välbehövlig färginjektion.

Några enkla medel:
* Kuddar är ett bra och relativt billigt sätt att piffa till ett rum efter humör eller årstid, istället för att byta eller klä om möbler. Köp flera stycken i de färger du behöver och lägg i soffan, sängen eller fåtöljen.Använd röd, lila, orange och kanske lite brunt om duvill skapa en varmare känsla. Även filtar kan vara ett bra och billigt knep.

* Känns det på något sätt oroligt att vara i ditt rum/hem?Fundera på om det är övermöblerat. Behöver du alla dinamöbler eller har du något som är onödigt? Kanske har du ditt rum belamrat med för mycket prylar.Plocka bort så mycket du kan. När rummet är "rent" påprylar, känn efter vilka du främst vill ha framme och vilkafärger du behöver. Skänk resten.Har du svårt att skänka prylar kan du prova att stoppaalla i en säck under några veckor. När veckorna har gåttoch om du fortfarande inte känt behov av att plockafram dem så känns det kanske lättare att dumpa/skänkadessa saker.

* Sätt fram en skål med frukt för att ge rummet en känsla av friskhet och energi. Så länge du inte barahåller dig med kiwi- och passionsfrukter så ger deflesta frukter färger som livar upp en gråtrist atmosfär.

* En plansch med frukt och grönt i köket kan stimulera dig i riktningen mot att äta hälsosam mat.

* Ta bort alla vissna eller ledsna blommor. Taggiga växter eller blad som spretar skapar ofta en känsla av olust. Satsa på frodiga och rundbladiga växterom du vill ha vibbar som sänder ut växande/utveckling.

* Om du har råd och tid kan kanske ett litet akvarium vara något att investera i.

* Underskatta inte ljudens betydelse för välmåendet.Köp/låna en cd med naturmusik, t.ex. porlande vatten eller regnskog. Vattenljud skapar bra balans,delvis en härlig lugn och ro-känsla samtidigt som det också kan pigga upp.

* * *
Färgernas betydelse:

Lila - En färg som lockar till meditation, andlighet och intuition.Lagom av denna färg skapar lugn och bättre självkänsla medanför mycket kan påverka i riktning mot djupare grubblerier ellertankspriddhet.

Mörkblå - En meditativ färg som passar bra för att varva nedoch komma till ro och som ökar koncentrationen. Färgensänder också ut en känsla av trovärdighet och sägs varabra att ha på sig när man ska kommunicera med nyamänniskor, göra affärer etc.

Turkos – Stärker immunförsvaret, har helandeförmåga,tålamod

Grön - en läkande färg som får oss att gå i riktning mot hälsa,intuition och utveckling. Ger en balanserande känsla.

Mörkgrön betyder organisation och logiskt tänkande.

Gul - En energigivande färg, stimulerar också inlärningen på ettbra sätt och ger en upplyftande känsla, förknippas också medintellekt och är bra när man ska fatta beslut.

Orange - Står för kreativitet, lekfullhet, en färg som stimulerartill aktivitet och att vara social.

Röd - Signalerar individualitet, mod, kärlek, aktivitet menäven aggressivitet. Hjälper till att ge energi och bli passionerad.

Vinröd - individualitet

Rosa - en läkande färg, kärlek och medmänsklighet.

Grå - Kan i vissa avseenden betyda diplomati vilket ju ansespositivt. I andra sammanhang kan det betyda blockeringar,otydlighet, som i liknelsen "en grå dimma".

Svart - räknas inte heller som en färg. Magi, mörker, sorgmed mera.

Vit – frid, ärlighet, renhet, oskuldsfullhet men också möjligheter.Ett oskrivet vitt blad som det heter.

Brun - En lugn och trygg färg, för tankarna till jord och sänker aktiviteten. Hjälper dig att fokusera på nuet. För mycket av denkan dock förmodligen bidra till att både gamla vanor och tankar"rotar" dig mer än vad som kanske är bra.

Silver – Makt

Guld – Hög nivå av medvetenhet

uppdatering

29 mars, lite nya inlägg kommer.

Montenegro - fjordtur och kuststäder (3)

På fredagen skulle vi ut på båttur längs med fjorden i Kotorbukten. Vädret var behagligt redan på morgonen med strålande sol och det fläktade skönt när båten åkte iväg. Vi resenärer fick slå oss ned på träbänkar under tak. Det var fantastiska vyer som vi möttes av när vi åkte in i fjorden, inte olikt de norska som jag var vid förra året. Alla de små byarna som skymtade med sina gamla men ändå välbevarade stenhus som kantade stränderna var intressanta att se på längs med fjorden. Här och var kunde man se en kyrka högt belägen upp i bergen, till synes öde – det verkade vara en lång väg att komma dit eftersom det verkade vara långt till de närmaste husen.

Efter en timmes härlig åktur på det böljande blå skymtade snart två små öar utanför en liten stad, Perast. Det visade sig vara en kyrka på varje liten ö, och på den ena av dem kallad Our lady of the rocks, steg vi iland. Detta var en mytomspunnen kyrka, det sägs att två fiskare såg en ikon ligga och flyta på vattnet. De tog upp den och det visade sig vara en bild av Jungfru Maria. Denna har sedan varit i själva kyrkan. Kyrkan på ön alldeles bredvid skapades 1630 till ”the lady of our rock’s” ära. Insidan på kyrkan har inte mindre än 68 fresker föreställande Kristus och Jungfru Maria. Dessa är Tripo Kokolja (1661-1713) från Perast livsverk, en av de främsta barockmålare från dessa trakter. Vi besökare från båten fick alla gå in på led bakom det altaret, ett utrymme som väl knappt torde vara mer än 2 dm. Man skulle sträcka in handen någonstans bakom altaret och önska sig något. Tyvärr uppfattade jag inte riktigt vart, i det läget önskade jag innerligt att jag skulle kunna komma ut på andra sidan utan att fastna på vägen. Kanske det var den önskan som uppfylldes för ut kom jag och en lättnadens suck kunde jag dra. Kyrkan hade även en övervåning. Här var bl.a. ett rum med en samling gamla stenfigurer på ett schackrutigt stengolv och i nästa rum sålde en nunna diverse souvenirer. Därefter kunde man gå ut på en terrass för att se ut över öarna och fjorden.

Nästa stopp var vid medeltidsstaden Kotor som har en 2.500 år gammal historia bakom sig. Kotor var ett viktigt politiskt och kulturellt centrum i adriatiska havet under medeltiden. Precis ovanför själva staden ligger en 4,5 km lång mur som leder upp ungefär 20 meter på berget. Denna gick vi inte uppför eftersom vi inte hade tillräckligt med tid. Innan vi kommit in i själva staden blev vi erbjudna att bli fotade framför statyn på självaste Tripo Kokolja, den berömda barockkonstnären av en herre och hans fru, som vi sedermera kom att sitta och prata med under båtresan hem. När man kommer innanför stadsmuren på Kotor möts man av St Tripun katedralen som är ett av stadens allra kändaste monument. Eftersom Montenegro är ett katolskt land så förekommer många kyrkor i varje stad. Liksom Dubrovnik bestod den här staden av många olika gränder. Kotor var en mysig stad med ett fint läge längst in i fjordens vik, men den kunde inte precis mäta sig med Dubrovnik. När vi dagen efter på en busstur återigen fick besöka staden så hade vi redan sett i princip allt vi ville se. Denna dag såg jag en sköldpadda i keramik som jag funderade på att köpa, jag tycker om detta djur som symboliserar någon slags långsamhet och stabilitet. Lade tyvärr inte butikens namn och plats på minnet och affären verkade vara som bortblåst när jag dagen därpå var tillbaka för att jag då ville köpa den! Lyckligtvis kom sköldpaddan till mig om än på ett helt annat sätt än förväntat, jag såg en krypa omkring långsamt, långsamt i gröngräset i en trädgård i Herceg Novi kort därefter.

När vi kom tillbaka till båten som vi åkt med under hela dagen serverades vi varsin fisk med kokt potatis till och grönsaker. Den relativt lilla båten höll sig alltså även med kök. Det var en riktigt utsökt måltid och fisken var tillagad hel och hållen så den fick vi rensa innan vi inmundigade. Redan under turen dit bjöds vi på dricka, grönsaker, ost och skinka för den som behagade. Dagen därpå var det dags för en utfärd som kallades ”Montenegro runt”. Denna gick dock inte runt hela landet utan kanske snarare knappt en tredjedel av det. Trots det bjöd den på en hel del fina upplevelser. Första stoppet var, som jag tidigare berättat, vid staden Kotor. Efter detta besök där vi den här gången fick intressant guidning – både på bussen och i städerna - av en Montenegro-bo som ursprungligen var från Sverige och talade svenska, skulle vi åka vidare upp mot bergen. För att göra detta var vi tvungna att åka serpentinvägar, och det var oj så hisnande emellanåt. Vackert men även lite otäckt i krokarna och det gick rätt så långsamt. Men så var vi uppe. Nu syntes en magnifik panoramautsikt över själva Kotorbukten, en av höjdpunkterna på denna resa enligt mitt tycke.

Det började närma sig lunchtid och vi stannade till i en liten bergsby som kändes vara mitt ute på vischan, fast det var högt uppe på berget det vill säga. Vegetationen här var något annorlunda än den man tänker sig vid medelhavet, det var mer svenskt på något sätt, hundkex, klöver och andra blommor som också förekommer i vårt land. I denna bergsby såg jag också en åsna alldeles vid vägkanten.

Vi blev serverade Prsut (stavning ?) på en liten restaurang – en slags skinka och specialité för landet eller om det var byn och får eller get-ost på bröd och till detta dricka. Det hade varit bra med något alternativ för vegetarianer och maten mättade inte riktigt så bra heller, även om det för all del smakade bra. Vi åkte sen vidare och stannade vid Montenegros gamla huvudstad (den nuvarande är Podgorica) Cetinjé. Här gjorde vi besök på ett museum, staden gjorde inget större intryck på mig måste jag säga, även om säkert hade sina historiska kvaliteter och roliga anekdoter om en tsar berättades inne på muséet. Något som var intressant var just allt som guiden berättade, sådant är verkligen värdefullt under en resa för man ser platserna man besöker med helt andra ögon. Vi fick höra om hur många Montenegriner får kämpa för brödfödan och att de flesta lever på just turismen, om alla de olika växter som finns i landet och att t.ex. kiwi växer som ogräs! Av någon anledning såg jag väldigt få kiwi växa på de platser jag besökte. Apelsinträd och ett och annat bananträd syntes här och var. En rolig anekdot utspelade sig en dag när vi skrivit en berättelse där apelsinen ingått som en viktig ingrediens i själva historien. Vi har detta med apelsiner i huvudet och på kvällen när vi ute och går, vad studsar och rullar inte emot oss från en trädgård ett stycke upp - om inte just en apelsin – precis framför fötterna.

Nu skymtade en ny stad från högt uppifrån bergen där vi nu var med bussen. Det var Budva långt där nere som skulle bli den sista anhalten på dagsturen. Denna stad var likt både Kotor och Dubrovnik en gammal medeltidsstad med labyrint-aktiga gångar, men en lyxigare känsla än den i Kotor kantade stadenn innan man kom innanför murarna, troligen för rika turister. Budva var väldigt fint även om vi inte hann gå där så särskilt länge. Solen gassade även denna dag och man kände sig naturligt lite trött. Men Budva bjöd på många charmerande vyer.

I Budva började vi med att utforska gamla stan för att därefter gå ut mot stranden och på en väg som slingrade sig längs en klippa. Vågorna rullade in mot stranden. Vi vände tillbaka till gamla stan igen och köpte oss varsin glass och glassdrink, som gick åt väldigt fort i värmen. En konstnär stod och sålde sina akvareller. Utanför en kyrka var en munk är färd med att låsa alla de olika låsen vilket tog en bra tid. Tempot var lugnt och en och annan turist passerade förbi. Efter ett tag stegade vi tillbaka mot bussen igen för att åka färden hemåt. På färden hem åkte vi en något annorlunda väg med färja från staden Tivat.

Dubrovnik - Adriatiska havets pärla (2)

På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret. Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden. Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.

Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.

Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.

Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring, i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.

När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

Utflykter och avkoppling i Montenegro (1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien. Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07). Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.) Tisdag Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck. Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig. Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.

Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.

Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket. På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa. Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. ) Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

Paris (del 2)

(se del 1 längre ned)

Montmartre och Eiffeltornet
Lördagen var en dag med minst lika sköna, trevliga upplevelser som gårdagen, men även lite strapatser. Det första äventyret var att försöka nånstans att köpa frukost. Tyvärr hade vi ännu lite dålig koll på området där vi bodde Epinay-sur-Seine och fick därför hålla till godo med ett par äpplen och muffisar, som fanns att köpa i en automat. Jag hade länge drömt om att få se Montmartre. Alltsedan jag för flera år sen såg den underbara filmen ”Amelie från Montmartre” och fascinerats av hur den filmats och omgivningarna i den så var jag nästan sprickfärdig av nyfikenhet för att se denna stadsdel med egna ögon och de platser där den utspelats. Jag hade också tidigare under sommaren läst boken Anna-Lena från Montmartre, om Anna-Lena Brundin som tidvis bor i området och som på ett underhållande sätt berättar små anekdoter eller kåserier om vad hon upplevt och sett på i denna stadsdel. Tack vare den boken hade vi ytterligare tips på spännande sevärdheter. Vi hoppade på metron. Det skulle bli så kul att komma dit! Väl framme vid stationen så hamnade vi intill en korsning med mycket trafik. Det verkade vara en bit till det lite mer pittoreska Montmartre. Smått hungriga började vi därför med att äta frukost, varsin croissant med juice och kaffe för 3 euro styck. Inte jättebilligt precis men croissanterna var i alla fall färska. Vetebröd och ljust bröd över huvud taget verkar vara tradition i Paris, inte någonstans såg jag t.ex. fullkornsbröd som blivit vanligt i Sverige. Jag kan tänka mig att vete är ett sädesslag som odlas av många bönder i Frankrike och att det är av den orsaken som dessa bröd blivit så vanliga. Baguetter och Crêpes äts ju för det mesta med alla sorters fyllningar i de senare, alltifrån choklad till mer matnyttiga med svamp, räkor osv. Cimiterie Montmartre är en kyrkogård med diverse franska berömdheter, som just Anna-Lena tipsat om, och dit begav vi oss nu. Här var gravarna något helt speciellt. Jag vet inte hur många (antagligen för de mer rika) små mini-katedraler fanns som man kunde gå in i! Ibland var dessa också familjegravar. Svarta katter sprang runt lite här och var. Vi såg Alexander Dumas och kompositören Hector Berlioz platser. Detta var verkligen något mer än bara en vanlig kyrkogård.

Efter kyrkogårdsbesöket ”sprang” vi på Moulin Rouge när vi skyndade vidare och avsatte några minuter för obligatorisk fotande precis utanför. Där var ett några som frågade om vi kunde fota dem. Här flockades också många turister och vi fick ett antal förfrågningar om var olika platser låg, under resans gång. Sådant är ju nästan alltid bara trevligt, att folk från skilda länder och nationer kommer fram och pratar med en. Sen kom vi in på en gränd och det var bara att gå uppåt. De som vill kan även välja att färdas med bergbanan från foten av Montmartre och ända upp till basilikan Sacre Coeur. Helt plötsligt syntes caféet ”Des 2 Moulins”, vilket var det som Amelie jobbade på. Här kunde jag ju inte bara gå förbi utan givetvis ville jag gå in där och se hur det var. Jag tog ett foto och när en servitör kom emot oss så vände vi på klacken. Caféet var till viss del sig likt, men kanske något mindre än vad som syns i filmen. Glad i hågen av detta gick vi vidare. Det började bli hett när solen låg på. Fler och fler souvenirbutiker med konst och affischförsäljning syntes, för det finns en uppsjö av dem i Montmartre som ju bl.a. också är känt för alla de konstnärer som bodde här på 1800-talet och till 900-talets början. Det som man främst erbjuder är de berömda Art deco-planscherna – den konststil som uppstod i början av 1900-talet och som avbildats på en mängd affischer (och mycket annat) vilka också är utmärkande för staden. Vi letade efter lite olika typer av konst, både handmålade tavlor (det flesta som såldes var ju tryckta massupplagor) men även foton och tidiga Paris-reklambilder. Vi stegade in i Sacre Coeur som var jättefin invändigt även om jag inte nu minns några specifika detaljer då det var fotoförbud där. Något som jag dumt nog försökte trotsa och fick en tillsägelse. Jag köpte med mig en fin liten ikon i souvenirbutiken. Sen satt vi och vilade en stund i kyrkbänken. Utanför kryllade det av folk som tittade på den magnifika utsikten utanför basilikan. Härifrån såg man hela Paris! Eller ända bort till Mariannelund skulle man också kunna säga...

Vi tog oss ned till målarnas kvarter, och detta som visserligen liknade ett torg gjorde verkligen skäl för namnet. Här satt alla sorters konstnärer och målade på öppen gata under parasoller. De flesta ställde ut och sålde sina tavlor också. Om de inte redan gjorde det så gör de flesta av dessa konstnärer antagligen jättebra affärer sommartid då så många turister kommer förbi och beskådar the artists at work. Under ett tillfälle den dagen slank jag in på toan på en liten pizzeria. Där satt en pianist och spelade en gymnopedie av Satie! Det var så mysigt och trevligt, vid detta ögonblick fick jag verkligen en äkta skön Paris-känsla. Det är just Satie om någon som jag vill höra just där. Därefter gick pianisten över till en melodi med lite mer rajtantajtan... Vi tog oss en varsin lös-glass och isglass och sprang vidare i våra souvenirbutiker i jakten på något unikt. De flesta av dessa butiker hade ju snarlikt utbud så det var en utmaning att hitta något mer udda. Till sist satte vi oss att vila en stund utanför Dali´-museet, där vi tyvärr aldrig gå in. Efter den välbehövliga vilopausen tog vi metron ned till Seine igen. Innan dess hann vi gå förbi en viss klädaffär som kallades Sympa. Kläder i stora högar såldes ut för en spottstyver. Det såg inte snyggt ut, men visst var det billigt och därmed rätt ovanligt i de kvarter vi befann oss.

Vi tåg flodbåten eftersom vi hade tvådagars-pass på den och åkte ända bort längst till Eiffeltornet denna dag med. Väl framme så gick vi bort mot Trocadero som ligger på andra sidan men med utsikt över tornet. Det var mäktigt att se tornet i tjusig belysning i skymningsljuset. Vid varje timme började tornet blinka, en show som drog många applåder och höll på ca 10 minuter. Snart var det midnatt. Vid promenaden hem mot metron syntes många olika gatuunderhållare, bl.a. några som jonglerade med eld. Det var helt lugnt även vid den här tiden på natten, inte något bråk. Oturligt nog hoppade vi på fel RER-tåg på hemvägen, vilket upptäcktes alldeles försent. Det var bara att åka tillbaka igen. Vi hann i alla fall med näst-sista eller om det var sista tåget hem.

Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla. Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.

Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.

Måndag
Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.

När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt. Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”.

Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket. Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse.

Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan. I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt. Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.