Montenegro - fjordtur och kuststäder (3)

På fredagen skulle vi ut på båttur längs med fjorden i Kotorbukten. Vädret var behagligt redan på morgonen med strålande sol och det fläktade skönt när båten åkte iväg. Vi resenärer fick slå oss ned på träbänkar under tak. Det var fantastiska vyer som vi möttes av när vi åkte in i fjorden, inte olikt de norska som jag var vid förra året. Alla de små byarna som skymtade med sina gamla men ändå välbevarade stenhus som kantade stränderna var intressanta att se på längs med fjorden. Här och var kunde man se en kyrka högt belägen upp i bergen, till synes öde – det verkade vara en lång väg att komma dit eftersom det verkade vara långt till de närmaste husen.

Efter en timmes härlig åktur på det böljande blå skymtade snart två små öar utanför en liten stad, Perast. Det visade sig vara en kyrka på varje liten ö, och på den ena av dem kallad Our lady of the rocks, steg vi iland. Detta var en mytomspunnen kyrka, det sägs att två fiskare såg en ikon ligga och flyta på vattnet. De tog upp den och det visade sig vara en bild av Jungfru Maria. Denna har sedan varit i själva kyrkan. Kyrkan på ön alldeles bredvid skapades 1630 till ”the lady of our rock’s” ära. Insidan på kyrkan har inte mindre än 68 fresker föreställande Kristus och Jungfru Maria. Dessa är Tripo Kokolja (1661-1713) från Perast livsverk, en av de främsta barockmålare från dessa trakter. Vi besökare från båten fick alla gå in på led bakom det altaret, ett utrymme som väl knappt torde vara mer än 2 dm. Man skulle sträcka in handen någonstans bakom altaret och önska sig något. Tyvärr uppfattade jag inte riktigt vart, i det läget önskade jag innerligt att jag skulle kunna komma ut på andra sidan utan att fastna på vägen. Kanske det var den önskan som uppfylldes för ut kom jag och en lättnadens suck kunde jag dra. Kyrkan hade även en övervåning. Här var bl.a. ett rum med en samling gamla stenfigurer på ett schackrutigt stengolv och i nästa rum sålde en nunna diverse souvenirer. Därefter kunde man gå ut på en terrass för att se ut över öarna och fjorden.

Nästa stopp var vid medeltidsstaden Kotor som har en 2.500 år gammal historia bakom sig. Kotor var ett viktigt politiskt och kulturellt centrum i adriatiska havet under medeltiden. Precis ovanför själva staden ligger en 4,5 km lång mur som leder upp ungefär 20 meter på berget. Denna gick vi inte uppför eftersom vi inte hade tillräckligt med tid. Innan vi kommit in i själva staden blev vi erbjudna att bli fotade framför statyn på självaste Tripo Kokolja, den berömda barockkonstnären av en herre och hans fru, som vi sedermera kom att sitta och prata med under båtresan hem. När man kommer innanför stadsmuren på Kotor möts man av St Tripun katedralen som är ett av stadens allra kändaste monument. Eftersom Montenegro är ett katolskt land så förekommer många kyrkor i varje stad. Liksom Dubrovnik bestod den här staden av många olika gränder. Kotor var en mysig stad med ett fint läge längst in i fjordens vik, men den kunde inte precis mäta sig med Dubrovnik. När vi dagen efter på en busstur återigen fick besöka staden så hade vi redan sett i princip allt vi ville se. Denna dag såg jag en sköldpadda i keramik som jag funderade på att köpa, jag tycker om detta djur som symboliserar någon slags långsamhet och stabilitet. Lade tyvärr inte butikens namn och plats på minnet och affären verkade vara som bortblåst när jag dagen därpå var tillbaka för att jag då ville köpa den! Lyckligtvis kom sköldpaddan till mig om än på ett helt annat sätt än förväntat, jag såg en krypa omkring långsamt, långsamt i gröngräset i en trädgård i Herceg Novi kort därefter.

När vi kom tillbaka till båten som vi åkt med under hela dagen serverades vi varsin fisk med kokt potatis till och grönsaker. Den relativt lilla båten höll sig alltså även med kök. Det var en riktigt utsökt måltid och fisken var tillagad hel och hållen så den fick vi rensa innan vi inmundigade. Redan under turen dit bjöds vi på dricka, grönsaker, ost och skinka för den som behagade. Dagen därpå var det dags för en utfärd som kallades ”Montenegro runt”. Denna gick dock inte runt hela landet utan kanske snarare knappt en tredjedel av det. Trots det bjöd den på en hel del fina upplevelser. Första stoppet var, som jag tidigare berättat, vid staden Kotor. Efter detta besök där vi den här gången fick intressant guidning – både på bussen och i städerna - av en Montenegro-bo som ursprungligen var från Sverige och talade svenska, skulle vi åka vidare upp mot bergen. För att göra detta var vi tvungna att åka serpentinvägar, och det var oj så hisnande emellanåt. Vackert men även lite otäckt i krokarna och det gick rätt så långsamt. Men så var vi uppe. Nu syntes en magnifik panoramautsikt över själva Kotorbukten, en av höjdpunkterna på denna resa enligt mitt tycke.

Det började närma sig lunchtid och vi stannade till i en liten bergsby som kändes vara mitt ute på vischan, fast det var högt uppe på berget det vill säga. Vegetationen här var något annorlunda än den man tänker sig vid medelhavet, det var mer svenskt på något sätt, hundkex, klöver och andra blommor som också förekommer i vårt land. I denna bergsby såg jag också en åsna alldeles vid vägkanten.

Vi blev serverade Prsut (stavning ?) på en liten restaurang – en slags skinka och specialité för landet eller om det var byn och får eller get-ost på bröd och till detta dricka. Det hade varit bra med något alternativ för vegetarianer och maten mättade inte riktigt så bra heller, även om det för all del smakade bra. Vi åkte sen vidare och stannade vid Montenegros gamla huvudstad (den nuvarande är Podgorica) Cetinjé. Här gjorde vi besök på ett museum, staden gjorde inget större intryck på mig måste jag säga, även om säkert hade sina historiska kvaliteter och roliga anekdoter om en tsar berättades inne på muséet. Något som var intressant var just allt som guiden berättade, sådant är verkligen värdefullt under en resa för man ser platserna man besöker med helt andra ögon. Vi fick höra om hur många Montenegriner får kämpa för brödfödan och att de flesta lever på just turismen, om alla de olika växter som finns i landet och att t.ex. kiwi växer som ogräs! Av någon anledning såg jag väldigt få kiwi växa på de platser jag besökte. Apelsinträd och ett och annat bananträd syntes här och var. En rolig anekdot utspelade sig en dag när vi skrivit en berättelse där apelsinen ingått som en viktig ingrediens i själva historien. Vi har detta med apelsiner i huvudet och på kvällen när vi ute och går, vad studsar och rullar inte emot oss från en trädgård ett stycke upp - om inte just en apelsin – precis framför fötterna.

Nu skymtade en ny stad från högt uppifrån bergen där vi nu var med bussen. Det var Budva långt där nere som skulle bli den sista anhalten på dagsturen. Denna stad var likt både Kotor och Dubrovnik en gammal medeltidsstad med labyrint-aktiga gångar, men en lyxigare känsla än den i Kotor kantade stadenn innan man kom innanför murarna, troligen för rika turister. Budva var väldigt fint även om vi inte hann gå där så särskilt länge. Solen gassade även denna dag och man kände sig naturligt lite trött. Men Budva bjöd på många charmerande vyer.

I Budva började vi med att utforska gamla stan för att därefter gå ut mot stranden och på en väg som slingrade sig längs en klippa. Vågorna rullade in mot stranden. Vi vände tillbaka till gamla stan igen och köpte oss varsin glass och glassdrink, som gick åt väldigt fort i värmen. En konstnär stod och sålde sina akvareller. Utanför en kyrka var en munk är färd med att låsa alla de olika låsen vilket tog en bra tid. Tempot var lugnt och en och annan turist passerade förbi. Efter ett tag stegade vi tillbaka mot bussen igen för att åka färden hemåt. På färden hem åkte vi en något annorlunda väg med färja från staden Tivat.

Dubrovnik - Adriatiska havets pärla (2)

På torsdagen hade vi bestämt oss för att åka in till Dubrovnik i Kroatien. Från Herceg Novi tog vi bussen, som endast gick en gång per dag, och avgick 9.30. Det var mycket varmt redan på morgonen men som tur var hade bussen luftkonditionering och verkade vara i gott skick vilket inte alltid verkade vara fallet med lokalbussarna. Färden gick först genom landsbygden och sedan efter att vi kommit en bit i Kroatien längs med den vackra kusten. När vi närmade oss Dubrovnik var utsikten häpnadsväckande, bussen gick nära branten och sen stupade det rakt ner. Havet med dess djupblå färg mötte himmel långt borta vid horisonten. Den klassiska vyn över Dubrovniks gamla stadsdel skymtades från fönstret. Den gamla medeltidsstaden Dubrovnik har blivit alltmer populär och omskriven på senare år och räknas med på Unescos världsarvslista. Trots att den var med om krig för ca 15 år sedan så är staden mycket välbevarad och inte synbart märkt av oroligheter. Men visst syntes en och annan ruin även i staden. Vår buss skulle gå hem 15:30 och därför hade vi inte alls så mycket tid för att hinna se staden, som vi kanske hade räknat med från början. Det var dock den gamla stadsdelen som vi i första hand ville se. Vår buss stannade inte i närheten av gamla stan utan dit fick vi ta en lokalbuss. Med alla småstopp tog bussen ca 20 minuter innan den var framme. Vi utbytte några meningar med ett par norska damer på väg åt samma håll som också var från Herceg Novi. Känns alltid lite speciellt att möta någon som (nästan) talar ens eget språk på ett ställe där man känner sig lite vilse. Muren är det första som möter en utanför den gamla stadsdelen. Här syntes turister från världens alla hörn.

Strax därefter kommer man in på huvudgatan, som också är ett populärt fotomotiv. Känslan var lite mer lyxig här än vad som varit intrycket från Montenegro, kanske bidrog de exklusiva galleriorna längs med gatan till detta men även stenarna på gatan. De är nämligen av marmor och har blivit vackert polerade med åren. Efter att ha gått på huvudgatan hittade vi ut till en liten hamn med småbåtar där också en hel del turister flockades. Efter ett ha sett sig kring lite där var vi snart istället inne i en labyrint av smala gränder. I ett hörn syntes tre katter som låg och tog en tupplur i skuggan. De verkade obekymrade av förbipasserande.

Vi letade i första hand efter någonstans att gå upp på stadsmuren. Uppe på den höga muren kan man nämligen gå runt gamla stan och ta del av utsikten över staden och havet. Det tog dock åtskilliga steg innan vi till slut hittade uppgången, där vi också fick betala 50 kuna för att tillåtas gå upp. Det var väl värt pengarna förvisso. Äntligen var vi uppe på muren. Nu syntes det gråa och gulvita murbruket och ovanpå de röda och orangea taken på husen som stod så tätt, så tätt. Fäste man blicken åt ett annat håll låg en fästning ute i vattnet. Havet låg ljuvligt coboltblått och ovan var himlen några nyanser ljusare.

Om man vände blicken något mer åt vänster kunde man skymta en ö i fjärran och på avstånd låg en och annan segelbåt i det tillsynes vindstilla vattnet. Det var fridfullt och utsikten betagande. Samtidigt var det inte långt ifrån outhärdligt hett och jag var törstig nästan hela tiden. Några turister kom då och då förbipromenerandes på muren, bl.a. en herre med ett klokt budskap på sin tröja. En del komiska inslag sågs här och var. Tvätt hängde till exempel på de mest oväntade ställena. Ibland förvånandes man också över hur högt upp den hängde och hur de sedan skulle kunna håva in den. Stadsbefolkningen verkar i alla fall inte störas märkbart av alla turister runt omkring, i så fall hade de nog bosatt sig någon annanstans.

När vi kommit ner från den nära en timmes långa promenaden så hittade vi lägligt nog en fontän, där förbipasserande fyllde på sina vattenflaskor eller bara blaskade av sig i värmen. Det började bli dags för lunch, ja i alla fall dags att hitta en restaurang. Även om restaurangerna och caféerna låg ganska tätt så kan det vara svårt att hitta precis ett ställe som serverar det som man är sugen på för stunden och det blir lätt att jagandet drar ut på tiden. Till slut föll valet på en rätt fin pizzeria där personalen var vänliga nog att flytta ut ett extra bord åt oss i skuggan eftersom de andra redan var upptagna. Vi beställde en vegetarisk pizza och en tallrik med fisk och skaldjur, bl.a. småfiskar och bläckfiskar. Den saftiga pizza jag sedan fick serverad smakade mycket bra med allt gott på och min önskan om extra ananas infriades också. Servicen verkade överlag bra även om personalen alltid verkar dra ut på tiden de gånger man är som mest hungrig. När vi var mätta och belåtna efter lunchen och hade fått vår välbehövliga siesta i skuggan så hade vi dessvärre inte så lång tid över innan vi behövde ta lokalbussen tillbaka till stationen. Den sista tiden gick vi och kikade i små souvenirbutiker på jakt efter något speciellt. Souvenirbutiker fanns det gott om och trycket ”Dubrovnik” finns på allt ifrån t-shirtar till pennor, muggar, ljus och kylskåpsmagneter. Just det sistnämnda köpte jag några stycken av för att ge bort. Jag hade fotograferat mycket under dagen och det fick bli mina egna små minnessouvenirer. Ett fint vykort över Dubrovnik nattetid köpte jag också med mig. Med tanke på värmen så kändes det som att de här timmarna i en av medelhavets allra vackraste städer fick räcka, att orken inte riktigt räckte till. Däremot kan jag rekommendera de som bor i Montenegro att ta in på ett rum i Dubrovnik över natten för att få minst en dag till att utforska denna vackra stad. Staden har också många muséer, kyrkor och andra byggnader som kan vara värda ett inträde. De kan ju också vara ett alternativ om man vill svalka sig efter långvarig värme eller om vistelsen i den här staden mot all förmodan skulle erbjuda regn. Efter hemfärden kände man av en lätt trötthet. Det var då ett utmärkt tillfälle ta ett dopp i poolen och sen ”bara vara” i solstolen under ett parasoll. Att bläddra i en bok och drömma sig tillbaka till den stad vi varit under dagen där historiens vingslag varit så märkbara.

Utflykter och avkoppling i Montenegro (1)

I den här reseskildringen tänkte jag återge den senaste resan jag var med på, vistelsen i Montenegro och Kroatien i juni i år (2007) och berätta lite om dess spännande natur, folk, maten, myterna och historien. Montenegro är som land ganska nytt, det fyllde ett år som självständigt land för bara några veckor sedan (d.v.s. i början av juni-07). Tidigare hette det Serbien Montenegro, men sedan delade Serbien i norr och Montenegro i söder på sig. Crna Gore heter Montenegro på serbiska vilket betyder ”de svarta bergen”. Namnet kommer av att bergen på håll ser lite mörka ut, och nästan svarta ibland. Vissa av bergen är dock ganska karga med ett och annat träd på medan andra är betydligt mer skogsbeklädda. Här finns också medelhavets sydligaste fjord ”Boka Kotorska” - Kotorbukten. Befolkningen talar Serbiska och även om varken Montenegro eller Kroatien hör till EU så använder Montenegro euro som valuta. (Kuna är Kroatiens valuta.) Tisdag Resan skulle börja redan tidigt i ottan, planet gick 07 från Landvetter flygplats. Därefter skulle vi mellanlanda i Malmö i någon timme. Resan över europa var molnig även om himlen ovanför var blå. När vi närmade oss Kroatien och Dubrovnik såg man tydligt Kroatiens bergiga kust och alla dess öar. Landskapet var annorlunda mot det som jag tidigare hade sett och det var som om vägarna upp mot bergen var utritade med tydliga streck. Min bild av Montenegro innan jag sett landet var de fåtal artiklar som jag lyckats hitta på Internet om landet. Fortfarande finns ingen svensk reseguide om landet, även om en eller ett par har givits ut på engelska. Jag hade inte tänkt att landet (eller åtminstone de lite större städerna) skulle vara så inriktad på turism, som det visade sig vara. Det jag hade hört var att broderier var vanligt för försäljning. Om Herceg Novi, staden vi skulle bo i, visste jag föga, inte mer än att den var en av Montenegros större städer och att den inte låg så långt ifrån Dubrovnik. Senare fick jag reda på att staden har en stadsdel som rymmer ett av världens hundra största hälso- och spacenter, dit många som har problem med t.ex. leder, hjärta och kärl eller hudproblem beger sig. Väl framme vid Dubrovniks flygplats så väntade en buss på att ta oss till hotellet. På bussen berättade en guide om omgivningarna för oss och lite om vad som väntade i Montenegro. Utanför flygplatsen låg landsbygden där färden gick förbi gröna skogsbeklädda kullar och en del höga berg och ett och annat tegelhus. En del exotiska växter som jag ännu inte lärt mig namnet på skymtade här och var. Guiden berättade att cypresser var vanliga i den här miljön och att de var gröna året om, speciellt vanliga var de på kyrkogårdar. Efter en stund var vi framme vid gränsen mellan Kroatien och Montenegro och en pass-kontroll väntade. Om kontrollanterna var på gott humör kunde det gå snabbt att ta sig förbi men andra dagar var de lite mer noggranna. Det här var en sådan dag och de ville kika i varje pass men efter ca 10 min kunde vi åka vidare. Nu var vi i ett ingenmansland mellan Kroatien och Montenegro, där en del taxfreebutiker hade slagit upp. Strax var vi framme i Montenegro där vi skulle genomgå ytterligare en passkontroll innan vi var inne i landet.

Det första intrycket precis innan Herceg Novi var att det kändes lite förfallet med en del hus som var rivna eller höll på att återuppbyggas. Staden tornade upp sig med många höghus och palmer, en och annan förfallen kåk och husen stod väldigt tätt. Längs en smal kurva skulle bussen åka ned till hotellet och den fick åka mycket sakta eftersom det var omöjligt att möta någon. Vi fick sedan gå till receptionen och hämta varsitt kort till rummen. Olyckligtvis var det något fel på våra kort; dörren gick inte att öppna med dem och det tog en liten tid innan det blev åtgärdat. Nu var man ganska trött efter resan men både hotellet och omgivningarna kring det verkade trevligt och fint - skönt. Hotellet låg precis bredvid havet och i hotellets omgivning fanns både pool, restaurang och ett litet spa. Mellan hotellet och havet löpte också en strandpromenad, ett turiststråk med allehanda butiker och restauranger.

Vi började bli hungriga, lämnade hotellet för att gå och hitta nånstans att äta längs med turiststråket. På strandpromenaden såldes en hel del souvenirer och det märktes att just turism är något som man lever på i staden (och i landet). En hel del små snabbköp - ”markets”- dök upp lite här och var och vissa av dem var inte större än en glasskiosk till storlek. Det var en hel del människor som flanerade här och inte bara människor utan även många lösa hundar och katter. Men inte direkt några påträngande försäljare eller vare sig tiggare eller aggressiva djur, utan en sorts avslappnad stämning tycktes det vara. Det var visserligen inte ovanligt om man gick förbi en restaurang att kyparen kom fram och genast ville få en att beställa. Vi hittade en trevlig liten fisk- och skaldjursrestaurang där det hängde vindruvor i taket. Jag som kände mig ganska törstig bestämde mig för en fisksoppa med tomat och örter. Servicen var bra, maten kom i rimlig tid och smakade bra och fisken var god, personalen trevlig och priserna överkomliga, även om Montenegros rykte om att måltiderna skulle vara så väldigt billiga inte direkt stämmer. (3 euro för en fisksoppa. ) Lite senare väntade ett välkomstmöte utanför hotellet där vi fick allehanda information om utflykter och service. Efter detta ville vi se oss omkring lite mer i stan och gav oss uppåt åt gamla stan till. Herceg Novi kallas tydligen ”trappornas stad” i folkmun och det gör den verkligen skäl för. I början tänkte jag inte så mycket på det men efter ett tag var det uppenbart. Hela staden var som en labyrint för en utomstående. Det var svårt att veta vilken trappa som ledde var, om den ledde vidare till en huvudgata eller om man skulle få vända för att man råkat komma in på någons trädgård. Säkert var de vana vid att ha turister trampandes i sina rabatter vid det här laget även om människor där inte verkade irriterade på turister tack och lov. Trapporna var också något av tjusningen med staden, alltid upptäcktes något nytt och att gå runt i var lite som ett äventyr. Bara detta är en anledning till att besöka staden tycker jag, möjligheten att gå vilse i den är lite förtjusande. I och med dess sluttande läge kunde man alltid stanna till på ett trappsteg och kasta ett öga ut mot havet en stund om man behövde vila. Staden rymde inte direkt några större affärer utan hade främst små butiker. En lite större mataffär fanns där utbudet var relativt bra, det var svårt att jämföra eftersom jag inte tidigare varit i någon matbutik i balkan-området. Växtligheten och grönskan mitt inne i stan var också något jag uppskattade, palmer syntes här och var liksom aloe vera, olivträd, mimosa, kaktusar, granatäppel- och apelsinträd och faktiskt också bananträd. Trädgårdarnas utseende var inte precis lika de som man är van vid i skandinavien; det var mindre vanligt med en stor gräsmatta, trädgårdarna var ofta små och det växte i regel många buskar eller träd på dem. Endast en odling med t.ex. tomater på gården var inte heller en ovanlig syn. Det fanns inte heller några strikta uppdelningar mellan rika och fattiga områden utan de fina nybyggda husen kunde stå bredvid ett ruckel eller en ruin. Detta var fallet i gamla stan där det bredvid en restaurang med terrass som hade fin utsikt över havet stod ett gult tillsynes obebott hus där en liten bit av taket hade ramlat in, och detta tyckte jag också var charmen med stan. Men det finns naturligtvis en baksida av detta, Montenegro var med i krig för lite mer än 15 år sen och troligtvis förstördes många av husen sen den tiden och det har tagit tid att återuppbygga allt igen.

Paris (del 2)

(se del 1 längre ned)

Montmartre och Eiffeltornet
Lördagen var en dag med minst lika sköna, trevliga upplevelser som gårdagen, men även lite strapatser. Det första äventyret var att försöka nånstans att köpa frukost. Tyvärr hade vi ännu lite dålig koll på området där vi bodde Epinay-sur-Seine och fick därför hålla till godo med ett par äpplen och muffisar, som fanns att köpa i en automat. Jag hade länge drömt om att få se Montmartre. Alltsedan jag för flera år sen såg den underbara filmen ”Amelie från Montmartre” och fascinerats av hur den filmats och omgivningarna i den så var jag nästan sprickfärdig av nyfikenhet för att se denna stadsdel med egna ögon och de platser där den utspelats. Jag hade också tidigare under sommaren läst boken Anna-Lena från Montmartre, om Anna-Lena Brundin som tidvis bor i området och som på ett underhållande sätt berättar små anekdoter eller kåserier om vad hon upplevt och sett på i denna stadsdel. Tack vare den boken hade vi ytterligare tips på spännande sevärdheter. Vi hoppade på metron. Det skulle bli så kul att komma dit! Väl framme vid stationen så hamnade vi intill en korsning med mycket trafik. Det verkade vara en bit till det lite mer pittoreska Montmartre. Smått hungriga började vi därför med att äta frukost, varsin croissant med juice och kaffe för 3 euro styck. Inte jättebilligt precis men croissanterna var i alla fall färska. Vetebröd och ljust bröd över huvud taget verkar vara tradition i Paris, inte någonstans såg jag t.ex. fullkornsbröd som blivit vanligt i Sverige. Jag kan tänka mig att vete är ett sädesslag som odlas av många bönder i Frankrike och att det är av den orsaken som dessa bröd blivit så vanliga. Baguetter och Crêpes äts ju för det mesta med alla sorters fyllningar i de senare, alltifrån choklad till mer matnyttiga med svamp, räkor osv. Cimiterie Montmartre är en kyrkogård med diverse franska berömdheter, som just Anna-Lena tipsat om, och dit begav vi oss nu. Här var gravarna något helt speciellt. Jag vet inte hur många (antagligen för de mer rika) små mini-katedraler fanns som man kunde gå in i! Ibland var dessa också familjegravar. Svarta katter sprang runt lite här och var. Vi såg Alexander Dumas och kompositören Hector Berlioz platser. Detta var verkligen något mer än bara en vanlig kyrkogård.

Efter kyrkogårdsbesöket ”sprang” vi på Moulin Rouge när vi skyndade vidare och avsatte några minuter för obligatorisk fotande precis utanför. Där var ett några som frågade om vi kunde fota dem. Här flockades också många turister och vi fick ett antal förfrågningar om var olika platser låg, under resans gång. Sådant är ju nästan alltid bara trevligt, att folk från skilda länder och nationer kommer fram och pratar med en. Sen kom vi in på en gränd och det var bara att gå uppåt. De som vill kan även välja att färdas med bergbanan från foten av Montmartre och ända upp till basilikan Sacre Coeur. Helt plötsligt syntes caféet ”Des 2 Moulins”, vilket var det som Amelie jobbade på. Här kunde jag ju inte bara gå förbi utan givetvis ville jag gå in där och se hur det var. Jag tog ett foto och när en servitör kom emot oss så vände vi på klacken. Caféet var till viss del sig likt, men kanske något mindre än vad som syns i filmen. Glad i hågen av detta gick vi vidare. Det började bli hett när solen låg på. Fler och fler souvenirbutiker med konst och affischförsäljning syntes, för det finns en uppsjö av dem i Montmartre som ju bl.a. också är känt för alla de konstnärer som bodde här på 1800-talet och till 900-talets början. Det som man främst erbjuder är de berömda Art deco-planscherna – den konststil som uppstod i början av 1900-talet och som avbildats på en mängd affischer (och mycket annat) vilka också är utmärkande för staden. Vi letade efter lite olika typer av konst, både handmålade tavlor (det flesta som såldes var ju tryckta massupplagor) men även foton och tidiga Paris-reklambilder. Vi stegade in i Sacre Coeur som var jättefin invändigt även om jag inte nu minns några specifika detaljer då det var fotoförbud där. Något som jag dumt nog försökte trotsa och fick en tillsägelse. Jag köpte med mig en fin liten ikon i souvenirbutiken. Sen satt vi och vilade en stund i kyrkbänken. Utanför kryllade det av folk som tittade på den magnifika utsikten utanför basilikan. Härifrån såg man hela Paris! Eller ända bort till Mariannelund skulle man också kunna säga...

Vi tog oss ned till målarnas kvarter, och detta som visserligen liknade ett torg gjorde verkligen skäl för namnet. Här satt alla sorters konstnärer och målade på öppen gata under parasoller. De flesta ställde ut och sålde sina tavlor också. Om de inte redan gjorde det så gör de flesta av dessa konstnärer antagligen jättebra affärer sommartid då så många turister kommer förbi och beskådar the artists at work. Under ett tillfälle den dagen slank jag in på toan på en liten pizzeria. Där satt en pianist och spelade en gymnopedie av Satie! Det var så mysigt och trevligt, vid detta ögonblick fick jag verkligen en äkta skön Paris-känsla. Det är just Satie om någon som jag vill höra just där. Därefter gick pianisten över till en melodi med lite mer rajtantajtan... Vi tog oss en varsin lös-glass och isglass och sprang vidare i våra souvenirbutiker i jakten på något unikt. De flesta av dessa butiker hade ju snarlikt utbud så det var en utmaning att hitta något mer udda. Till sist satte vi oss att vila en stund utanför Dali´-museet, där vi tyvärr aldrig gå in. Efter den välbehövliga vilopausen tog vi metron ned till Seine igen. Innan dess hann vi gå förbi en viss klädaffär som kallades Sympa. Kläder i stora högar såldes ut för en spottstyver. Det såg inte snyggt ut, men visst var det billigt och därmed rätt ovanligt i de kvarter vi befann oss.

Vi tåg flodbåten eftersom vi hade tvådagars-pass på den och åkte ända bort längst till Eiffeltornet denna dag med. Väl framme så gick vi bort mot Trocadero som ligger på andra sidan men med utsikt över tornet. Det var mäktigt att se tornet i tjusig belysning i skymningsljuset. Vid varje timme började tornet blinka, en show som drog många applåder och höll på ca 10 minuter. Snart var det midnatt. Vid promenaden hem mot metron syntes många olika gatuunderhållare, bl.a. några som jonglerade med eld. Det var helt lugnt även vid den här tiden på natten, inte något bråk. Oturligt nog hoppade vi på fel RER-tåg på hemvägen, vilket upptäcktes alldeles försent. Det var bara att åka tillbaka igen. Vi hann i alla fall med näst-sista eller om det var sista tåget hem.

Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla. Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.

Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.

Måndag
Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.

När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt. Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”.

Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket. Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse.

Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan. I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt. Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.

Upptäckarglädje i Paris (del 1)

I några delar framöver tänkte jag skriva om resan till Paris, 2006. En resa som var fylld av nya intryck, kulturer, människor, mat och atmosfär. Dagarna innan vi skulle åka iväg hade vi oroats över att det var så oerhört varmt nere i Europa, och då speciellt Frankrike, runt 35-40! Människor hade förgåtts av värmen. Vid avresan blev vi dock lite lättade av att temperaturen sjunkit ned under 30-strecket i alla fall. Det roligaste inför Parisresan var att läsa på om staden och dess utbud, att välja ut vad man ville ta del av i denna världsstads rika utbud. Givetvis var vi tvungna att sålla, för såklart hinner man inte se allt, eller ens ”det viktigaste” av alla de saker som man själv skulle vilja hinna se under bara fem dagar. Jag hade inandlat två parlörer och en liten guidebok, samt lånat en större guidebok på biblioteket. En av de svåraste sakerna inför resan var att veta vad man skulle ta med sig, och då speciellt kläder. Att det skulle bli varmt visste man ju, men om det skulle bli exempelvis regn eller blåst så kunde det behövas någon extra jacka. Jag brukar alltid ta med mig för mycket då jag reser bort så den här gången försökte jag tänkta efter två och tre gånger vad jag verkligen behövde. Något som är skönt med att resa bort tycker jag just är frånvaron av så mycket saker. Böcker tog jag inte med mig förutom reseguider och karta samt en anteckningsbok för att föra resedagbok. Det var en torsdag, dagen då vi skulle resa. Att checka in på Nyköpings flygplats var inga större problem. Att flyga över Sverige var underbart. Jag blev häpen över att på vi bara på en kvart var över Vättern. Det gick att lokalisera ungefär vilka städerna var däromkring, och oj vad litet allt såg ut. Så småningom var vi över Malmö och även Danmark och Köpenhamn skymtade långt nere i fjärran. Flygturen var lite nervös den första halvtimmen och det var svårt att koncentrera sig på något speciellt. För att hålla flygrädslan i ”schack” så försökte jag få tiden att gå genom att fota ut genom fönstret och det fungerade ganska bra. Något som jag lade märke till på flygresan var hur oerhört många sjöar Sverige har. Det kanske man inte alltid tänker på annars. När vi åkte över Frankrike så lade vi inte märke ett enda vattendrag eller sjö vad jag kunde se. Däremot var det stora fyrkanter med jordbruksfält och en liten by ibland, jämfört med Sverige som hade ett mer varierat landskap med sjöar, skogar och städer om vartannat. Det mesta såg att vara uppdelat med linjal.

Så var vi framme vid Beauvais flygplats, ca sju mil från Paris, efter en timme och fyrtio minuters restur. Genast jag gick nedför flygplanstrappan slogs jag av hur luften kändes tung och kvav. Det var mörka moln och såg ut att när som helst bli regn. Beauvais flygplats var mycket mindre än jag trott och vi kom liksom in ”bakvägen” när vi skulle hämta vårt bagage. Inne i väntsalen var det ännu mer kvavt och det var rentav svårt att andas därinne under de ungefär tjugo minuterna då vi stod och väntade på att våra väskor skulle rulla fram på bandet. Efter att vi så tillsist fått våra väskor var det dags för ca en timmes busstur som skulle föra oss in till Paris. Nu kunde man äntligen ta det lite lugnt och det kändes härligt att äntligen vara i Frankrike! Ett land där jag aldrig tidigare satt min fot i. De lantliga husen här var inte lika de röda stugor med vita knutar som är så kännetecknande för vårat land utan bruna och med halmtak. På motorvägen till Paris var det mest åkrar utanför fönstret hela tiden men till sist började vi skymta staden. Det första vi såg av den var dess ”baksida” lite sjaskiga nedgångna hus och bostadsområden, men långt i fjärran skymtade Eiffeltornet som en hägring. Efter att ha halvslumrat i bussen så kunde man inte släppa blicken från fönstret.
Efter en stunds åkande inne i Paris var vi nu framme vid Port Maillot där bussarna skulle stanna. Jaha, nu skulle vi alltså klara oss helt själva! Trafiken dånade och kors och tvärs gick den så det var svårt att veta var vi skulle till att börja med. Vandrarhemmet låg inte heller inne i centrum utan i en förort till staden dit vi skulle ta oss genom att åka med RER-pendeltågen. Det återstod bara att finna var någonstans RER-stationen var. Efter att ha vänt på kartan åt några olika håll, försökt se på vilken gata vi var så frågade vi en förbipasserande om råd. Det var en medelålders kvinna som visade sig vara amerikan och som hade varit här ett antal gånger tidigare. Men själv letade hon efter metrostationen. Vi följdes åt ett litet stycke och till sist hittade vi fram till stationen. Nu skulle vi bara prata med fransmannen i biljettluckan och se vad för typ av biljett vi behövde för att ta tåget till Epinay-sur-Seine, där vårat vandrarhem var.

Väl framme i Epinay sur-Seine blev vi begeistrade av dess säregna och fascinerande miljö. Bara stationshuset kändes utvändigt ganska unikt, ett fint tegelhus som kanske var från 30-40 talet och hade inslag av färgad mosaik. Människorna här verkade vara från en mångfald av olika kulturer och klasser, både rika och fattiga, européer och afrikaner, det kändes som ett spännande område. På vissa håll var kvarteren nästan lite likt Cuba, annat liknande mer vackra engelska hus. På den första gatan vi gick igenom var inget hus likt det andra; stora fina tegelhus, några radhus, ett par riktigt sjaskiga hus och bland alla dessa var förvånansvärt många av fönstren försedda med järnluckor, vilka var stängda de flesta av gångerna vi gick på den gatan. Inte en enda av de dagar då vi gick förbi det kvarteret närmast stationen såg vi heller så vitt jag kan minnas nån enda människa i trädgårdarna. Kanske berodde det på att vi för det mesta var så tidigt ute på morgonen eller kom hem sent på kvällen. Närmare fram syntes stora varuhus som tillhandahöll diverse saker, det var t.ex. hobby- eller bilaffärer. Dock såg vi inte till en enda mataffär. Efter några minuter var vi sedan vid hotellet och kunde pusta ut. Efter incheckning så var första intrycket av vandrarhemmet att det verkade skapligt och hade god standard för att vara vandrarhem. Några saker gjorde oss dock lite missnöjda. Hissen kunde vi inte använda; den gick inte till våran våning, konstaterade vi snopet. En annan sak som vi upptäckte då vi hittat till rummet var att det lilla fönster som fanns var igenspikat. Och där var verkligen jättekvavt. Det tredje var att kranvattnet var så klorerat att det inte kändes speciellt gott att dricka. Trötta och utmattade som vi var försökte vi bara lämpa av våra grejor innan vi gav oss ut på jakt efter kvällsmat. Vandrarhemmet hade bara en automat där man kunde köpa det nödvändigaste, och serverade frukost men inte lunch eller kvällsmat. Annars var intrycket av vandrarhemmet att det kändes fräscht och nytt med solgula dörrar. Rummet hade ljusgula tapeter och även tv och det var bra service i övrigt för bara ca 15 euro per dygn. Kvällsmaten den dagen blev på McDonald’s. Vi var helt enkelt för trötta för att orka leta upp något bättre även om vi fick gå runt och leta länge innan vi hittade ett matställe till rimligt pris. Vi hann gå förbi både en lokal pizzeria, en kinarestaurang och prata med ett glatt original till Parisare som vi tyvärr inte förstod så bra vad han sa. Kvällen gick åt att planera vad vi skulle hitta på över morgondagen.

Fredag

Vi vaknade tidigt och var ute innan 9. Vädret var fint och luften sval och underbar när man kom ut; det gick att andas. Vi tog RER-pendeln till Porte Maillot och därefter började vandringen på Paris största boulevard Champs-Elysees med målet att först och främst se några berömda byggnader, torg och parker. Denna enormt stora breda gata hade skiftande karaktär. Som tur var kunde man gå under en allé av träd och på så vis få lite svalka och skugga. Vi hann skymta ett palats ganska tidigt men nöjde oss med bara en glimt av detta eftersom vi planerat att se ganska mycket den dagen. Efter en stund var vi tvungna att köpa vatten; det som vi hade med oss i våra termosar tog slut på nolltid. Det var hett ute och även om vi bara hade det nödvändigaste i våra ryggsäckar så var det tungt att bära. Vattnet kostade mellan 1,5 och 2,5 euro för någon liter och det gick åt hela tiden. Tids nog var vi istället framme vid Triumfbågen! (se bild med Triumfbågen långt i fjärran) Där flockades såklart turister och ungefär lika många som fotograferade. Det var nära på lika roligt att se dem alla fotografera, som det var att titta på triumfbågen i sig. Nu kändes det att det här var Paris, man skulle få ihop alla klichéer med verkligheten. Vi fortsatte att gå en lång bit och kom till Europas största torg ”Place de la concorde” där också den höga obelisken står. Det började nu bli verkligt varmt och på torget var öppet. Vi fortsatte rakt fram från torget och kom fram till parken Jardins des Tuileries. Det första vi såg var en stor damm där människor satt och solade runt omkring på ett område av sand. Des Tuileries bestod förutom av sand också av stora gräsplättar samt träd och rabatter som anstår en stor fin park.

Något som är speciellt med att vara turist, är att många andra turister kommer fram och frågar efter vägen. Det känns lite lustigt då det är mindre vanligt att det inträffar en vanlig dag i Sverige. Här var vi såklart och besökte många turisttäta sevärdheter, vilket naturligtvis är en förklaring. En annan knepighet är när man inte talar engelska så flytande som man skulle önska. Men det är bra träning! Bästa träningen att öva språket är ju att bege sig dit där det talas.

Nu var vi framme vid Louvren. Det var en bit in på dagen och hade nu blivit ganska så varmt. Det mest fascinerande var kanske den stora glaspyramiden med allt vatten omkring, mycket tjusigt! På fredagar efter klockan 18 skulle det vara gratis för studenter, så vi sköt fram vårt besök på själva museet till den tiden. Efter att ha kommit ytterligare en bit började vi känna ett visst sug efter mat. Vi var då i närheten av Pont Neuf, som på svenska heter ”nya bron”, trots att den egentligen är Paris första och alltså äldsta. Det hade inte varit fel att prova någon fransk specialité, men med tanke på vissa restaurangers lunchpriser och det faktum att vi inte orkade springa och leta särskilt länge, så slank vi in på en pizzeria. Man kunde äta för dryga 100-lappen, vilket var relativt normalt för snabbmat. Tillfälligt pigga efter att ha ätit goda pizzor, så begav vi oss vidare. Den tryckande värmen gav inte med sig och därför kändes ”Batobus” - turistbåtarna som går längs Seine - som ett bra alternativ. Här kunde man nu bara slappna av och känna fläktande vindar som omväxling samtidigt som man njöt av de olika utsikter och sevärdigheter som passerades under flodturens gång. Det som är bra med dessa typer av båtar är att man kan köpa ett endags eller tvådagars kort och sen åka hur mycket man vill. Och det finns olika hållplatser att hoppa av så detta var för oss ett smidigt och spännande alternativ till Metron. Till slut hoppade vi av båten framme vid Eiffeltornet och köpte glass. Oj, vad stort det var. Man kanske förväntar sig att tornet är stålgrått men det är i själva verket brunt. Vi insåg genast att de tre-fyra köerna för att komma upp till tornet var långa så här gällde det att vara ute i god tid om man ville upp. Bakom tornet vilade en lång trädgård där folk i klasar satt och njöt i det varma vädret eller fikade. Vi var främst ute efter att bara inspektera området, nu skulle vi inte hinna upp, så därför så tog vi båten tillbaka igen. Louvren väntade. Louvren var som labyrint. Den var uppdelad i olika avdelningar och det var svårt att riktigt bestämma sig för vilken man skulle börja gå i, och att hinna igenom alla skulle man ändå inte på så kort tid. Det var tjocksmockt med folk också. Vi började med Denonavdelningen och den inte helt okända Mona Lisa-målningen. Där flockades de flesta turister, blixtar sågs lite då och då även om fotografering uttryckligen var förbjuden. Vakter försökte se till att det inte fotograferades, så gott de kunde. Målningen var mycket mindre än jag hade trott. Inte heller kunde man komma så speciellt nära för att granska den närmare. Efter detta kikade vi på en del italiensk konst. De italienska statyerna var en positiv överraskning, de var många och inte uppställda på rad utan i olika salar med högt i tak och naturligt ljus från takfönstren och där även gröna träd var utplacerade.

Vi letade på kartorna efter diverse konstnärer som vi kände igen sen tidigare, men dessa stämde inte helt överens med verkligheten och vi hittade dem förtretfullt inte. Det var också otroligt jobbigt att gå runt med tung ryggsäck. Som tur var så var luften relativt bra inne på museet. Det var lite klurigt att hitta utgången, som sagt Louvren är lite som en Labyrint. För att riktigt få ut det mesta av besöket på Louvren så skulle jag uppskatta att man behöver två heldagar, delvis för att hinna gå igenom alla avdelningar men också för att hinna smälta alla intryck. Sen kan man ta en extra förmiddag för att gå och titta i alla affärer, t.ex. konstbutiker, som ligger under mark och som också är i anslutning till museet. Till slut så kom vi då ut i kvällsljuset och lagom till solnedgången, det passade ypperligt bra att fota. Efter en dag med många intryck och lite ont i axlar och ben så bestämde vi oss för att gå hemåt.

Nordfjord, Norge. Andra delen

Det här är andra delen i en reseskildring från Nordfjord i Norge, 2006.

Tisdag

Varje kväll tittade vi på väderprognosen och även om det för det mesta såg molnigt ut vid Nordfjord med omgivningar så fanns ändå ett visst hopp om sol. Men tisdagen började ändå med regn. På förmiddagen höll vi oss hemma. Efter lunch tänkte vi att regnet nog skulle avta förr eller senare, så vi beslöt oss att åka den sk Panoramavägen, en relativt nybyggd väg som ligger precis bredvid nordfjord tänkt för att trafikanter just ska kunna njuta av vyn över fjorden. Vi åkte återigen vägen mot Invik och Utvik, för att sen åka upp på fjället. Det var mycket uppförsbackar innan vi var helt uppe. När vi kom högre upp på fjället dök det upp får lite här och var vid vägkanterna. När vi till sist var högst uppe så stannade vi vid en rastplast, en asfaltsplätt där även en buss med tyska turister hade stannat. Här fanns stora kartor med information över området uppsatta, och här fanns även toaletter. Detta omgavs av gräsplätter där fjordingar gick och betade, tillsynes ganska oberörda av att man fotograferade dem. Helt plötsligt och utan förvarning hördes ett ihållande pinglande närma sig. Det var inte mindre än fyra får som i en rasande fart kom springande från bilvägen och satte kurs mot skocken med tyska turister. Vi blev alla förstås väldigt förtjusta åt de instormande yrvädren. Tyskarna som med paraplyn i ena handen och kaffemuggarna i den andra hade tagit paus i resan skrattade gott åt de nya varelserna. Fåren i sin tur undrande förstås om de inte hade något att bjuda på. Jag vet inte riktigt om så var fallet, men de höll oss i alla fall sällskap en stund. Säkert var de vana vid att det brukade dyka upp utomsocknes figurer då och då.

Efter det glada uppehållet åkte vi vidare. Nu hade det slutat regna och blivit något bättre väder trots att vi var på fjället och temperaturen därför sjunkit ned under 10 grader. När vi åkte nerför fjället passerade vi många härliga vyer. På den branta vägen ned till Byrkjelo rullade vi i ca 50 km/timme, ändå hann en flicka på cykel som måste ha trampat väldigt väl, i fatt och förbi oss in i den lilla byn. Byn passerade vi bara. Så småningom var vi framme i Sandane, en medelstor ort, där vi gjorde ett uppehåll. Solstrålar bröt äntligen fram. Detta företrädesvis udda tillfälle tog vi tillvara genom att gå in i en liten galleria med diverse affärer. De andra gick in i en klädaffär medan jag som för tillfället inte var sugen på att titta efter kläder p.g.a. priserna istället traskade in på posten där de även hade ett skapligt utbud av media, såsom skivor och dvd-er. Där fick jag se båda säsongerna av Pang i bygget till fyndpris, ca 100 kronor! (med svenska undertexter, då.) Jag slog till, i Sverige hade jag sett motsvarande för minst 300 spänn. Därefter gick vi ut mot vattnet vid Sandane och tittade litegrann.

Efter detta besök åkte vi vidare mot Anda och tog färjan över nordfjord. Det började återigen regna. Nu började vi komma in på Panoramavägen igen men utsikten var inte så slående i dimman och regnet. Men i detta väder blev miljön på ett sätt lite trolsk och spännande. Vid något tillfälle stannade vi återigen och fotade. Regnet varade så gott som hela vägen hem. Vi försökte hålla uppsikt efter Nos som jag hade läst skulle vara en bra utsiktsplats längs vägen. Tyvärr kunde vi inte riktigt lokalisera var det var, även om vi stannade några gånger efter vägen. Dagen hade sina ljusglimtar, som de roliga fåren och det vackra Sandande, men upplevelserna kring Panoramavägen förmörkades av regnet och blev till en besvikelse eftersom man inte riktigt kunde njuta av vyerna längs vägen. Så om du ska åka Panoramavägen – välj en dag när inte molnen är alltför tunga. Onsdag Den här dagen vaknade jag ganska tidigt. Åt frukost i form av en ganska stark och söt yoghurt samt mackor. Brodern och jag tog oss ut på en liten promenad alldeles utanför huset där vi tidigare sett att det skulle vara en vandringsled. Vi var då först tvungna att gå innanför grindarna där vi möttes av gårdens får. Nu hade vi börjat vänja oss vid dessa trivsamma djur men det var ändå med viss försiktighet vi öppnade grindarna. Vi fick ett välkomnande och tillgivet bemötande; fåren flockades genast kring benen på oss och de var svårt att både hålla sig för skratt och nästan att hålla balansen med. När vi lyckades bryta oss loss från skocken så fortsatte vi uppåt mot berget. Några får höll oss sällskap tills vi kommit en bra bit upp. Till slut hade vi kommit så långt det gick men vart vandringsleden sen fortsatte såg vi inte. Här hade vi en bra utsikt över gårdarna och omgivningen omkring.

huset där vi bodde

Efter lunch gjorde vi ett besök i grannbyn Loen och Lodalen eftersom solen infann sig och vi gärna ville åka ut. Första besöket var vid kyrkan i Loen. Här fanns också ett minnesmonument med två höga stenar resta över de personer som hade dött i en raskatastrof i området 1905. Vi tittade in i den lilla vita träkyrkan som invändigt hade vackra träbilder och tända ljus.

Lodalen hade också en glaciär men dit var det ganska långt att gå. På vägen dit hade det dessutom varit ras från bergväggen så det såg ganska kaotiskt ut på ett ställe och det var lite svårt att komma förbi. Vi tog en fika där med utsikt över Lovattnet, innan vi vände. På vägen hem stannade till vi ett lyxhotell (endast det bästa är gott nog), för att uppsöka toalett. I hotellet var verkligen mysigt, en tänd öppen spis möttes vi av i entrén. Sen stannade vi till vid affären Kari Treestad på hemvägen för att titta efter souvenirer. Jag tittade mest men köpte också ett litet gulligt troll i form av kylskåpsmagnet. Något troll skulle man väl ha med sig hem och de fanns på allting. Kort, fat, kläder, termometrar... tyvärr såg jag inga trolltavlor som jag däremot gärna ville ha, i alla fall inga som föll mig i smaken vad jag minns. På kvällen åkte jag och brodern ut på en fisketur. Regnet kom med jämna mellanrum men det var ändå en uppfriskande tur! Torsdag Den här dagen hade vi blivit lovade sol av meterologerna, men det såg inte lovande ut till att börja med. Efter lunch åkte vi mot Nordfjordeid och väl framme spöregnade. Det såg ut att vara en mysig ort som man gärna hade strosat i annars. Nu skyndade vi istället in i ett shoppingcenter för att kolla runt. Här hittade jag en fin kalender med vyer över Norge som jag hittade i en bokhandel. Efter en shoppingrunda blev det en fika i bilen på en plats vid hamnen. Nu syntes solen igen. På hemvägen åkte vi Panoramavägen igen för att förhoppningsvis vara med om en angenämare upplevelse den här gången. Men vi hann inte långt innan himlen öppnade sig igen. I mitten av sträckan gjorde vi ett kort uppehåll vid en liten röd vägkyrka, uppehåll gjorde lyckligtvis även regnet. När man såg ut över fjorden och över på andra sidan så kunde man se regnbågen.

Fredag

Efter lunchtid denna dag bestämde vi oss för att åka gamla Stynefjällsvägen. Det var hiskeligt brant att ta sig uppför och man undrade var det skulle sluta. Flera gånger stannade vi till för att bland annat se på utsikten och ta en kopp kaffe. Man är glad för att den heter Gamla stynefjällsvägen, som indikerar att det finns en ny, för om alla turister skulle mötas här hade det blivit kaos. Det var för det första svårt att mötas på vägarna, och här inte minst, längre upp på fjället blev det i stort sett omöjligt. På vägen upp fanns det inte direkt något som hindrade att man körde av från vägen och nerför branten, endast de gamla men ganska små stenar som var nedgrävda vid vägkanten fick stå som skydd. Visserligen var de ganska fina. Uppe på Stynefjället var det så kargt, att man lika gärna hade kunnat vara på mars. Men det var liksom vackert på ett ödsligt sätt. Landskapet utgjordes av sten och grus, lite lite mossa, lava och vattensamlingar. Man kunde till en början inte se någon ände på detta. Som högst var här 1900 meter över havet. När vi åkt x antal kilometer på berget började det gå utför igen och då började också vegetationen komma tillbaka. Här och var sågs en björk och sen mötte vi ett stugområde (även om det var glest mellan stugorna) med väldigt fascinerande timmerstugor i gammeldags stil med gräs på taket. Men parabolantennerna som stod på vissa tak vittnade om att vi var kvar i moderna tider. Jag undrar vilka som bodde här uppe? Förmodligen var det skidmänniskor som höll till här på vintrarna för i närheten fanns även Stryn skicenter. Men för all del kanske en del finner en lockelse i att bo så pass ödsligt även på somrarna. Efter lite om och men bestämde vi oss på hemvägen att åka till Geirangerfjorden. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse att åka färja på den fjorden, att den skulle vara en pärla bland fjordar. För det första var det en hiskelig men spännande väg att ta sig dit, en så kallad serpentinväg. Det var roligt att konstatera att bilen hade bromsar som var fullgoda. Vi stannade till vid utsikten Flydal, och vilken utsiktsplats sedan! Jag förstår att den är poppis bland turister (det var främst sådana man såg till här) Alla tidigare vyer och utsikter kändes som bortblåsta när man stod här. Ett ivrigt fotograferande blev det. Sedan åkte vi de sista hundra metrarna ned till Geiranger.

Vi hann inte gå av och titta här för färjan skulle gå med detsamma. Färjan var mycket fin invändigt. Man kunde sitta och njuta färden på ett café med mysbelysning och samtidigt titta ut genom de stora fönster som fanns. En stund gick jag ut för att fotografera men det blåste kraftigt. Fiskmåsar flög ganska lågt och blev matade med bröd som turister kastade till dem. Rutten tog ca en timme. Alla som åkt denna färja känner antagligen till ”De sju systrarna” som är sju forsar som ligger intill varandra och som man kan betrakta längs med den här färden. Tyvärr missade jag helt och hållet dessa, men jag fick höra efteråt att de meddelat att de skulle komma via båtens högtalare. När vi rest längs med hela fjorden var det orten Hellesylt som mötte oss i andra änden. Det lite märkliga namnet till trots så var orten ganska fin. Vi var här en kort stund och tittade innan vi åkte hem. Den här dagen innehöll många spännande moment. Vägarna var i det mest spännande laget med sina kringelkrokar och Stynefjället var intressant på sitt vis men märkvärdigast var ändå färden på Geirangerfjorden och den mäktiga utsiktsplatsen Flydal. Missa inte Geiranger om du planerar semester till dessa trakter någon gång. Lördag Fredagen var vår sista heldag i Norge och på lördagsmorgonen var det således dags att ta sitt pick och pack och vända hemåt igen. Det kändes lite vemodigt samtidigt som det hade varit en innehållsrik och skön vecka med upplevelser man kände sig rätt nöjd med. Den största invändningen var naturligtvis vädret men det gick ändå inte att göra mycket åt. Vissa var något trötta och såg fram emot att få komma hem medan jag dock hade kunnat tänka mig att stanna någon vecka till. Men även hemresan såg jag framemot mycket tack vare vetskapen om vilken fin upplevelse det hade varit att åka hit med de sköna naturmiljöerna utanför bilfönstret.

Olden i solskenet Strynefjället var det första egentliga stället som vi stannade på, då för en kort fikapaus. (Den här gången tog vi dock inte gamla Strynefjällsvägen upp, tack o lov...). En rad långa tunnlar åkte vi igenom innan vi kom hit. Typiskt nog, så hade den här dagen hade ett strålande väder jämfört med övriga, vilket ledde till en hel del stopp för att fotografera miljöerna kring exempelvis Olden innan vi tog oss upp på Strynefjället. Lom blev nästa anhalt. Detta var en by nästan helt i trä, den var mycket vacker speciellt dess stavkyrka. Det kändes som en plats värd att utforska litet mera.

I Vågå stannade vi till för en bit mat och åt på en Kro – för egen del beställde jag en sallad i ett nachoskal, det var ett jättestort skal med mycket sallad så jag blev helt klart mätt. Efter detta stannade vi också utanför Lillehammer för en paus på eftermiddan i skolskenet. Efter Lillehammer körde jag bilen en sträcka förbi Hamar och fram till ett litet ställe som hette Sand där vi tänkte göra oss av med de sista norska slantarna för köp av lite glass och godis. Någon gång efter Lillehammer och Hamar upphörde den natur som för mig känts så typisk norsk d.v.s. höga fjäll och livliga vattendrag/forsar, till att övergå i ett mer plant landskap. Innan Sand åkte vi också genom skogar och förbi små idylliska samhällen. När vi åkte genom en skog såg ut att ha varit en omfattande skogsbrand där; träden var mörka, svarta och kala och detta område sträckte sig ett stycke, det var lite sorgset att se. När vi hade hunnit fram till norska riksgränsen så kände jag en uppgiven känsla över att snart vara tillbaka i Sverige igen. Alla tallarna på båda sidorna om vägen gav en förberedelse på vad som väntade. Vägen tillbaka igenom Sverige orkar jag inte beskriva. En tall till, en till tall får sammanfatta det. Jag summerar min resa med att den gav mersmak. Det känns som att jag fick smaka på lite av vad Norge kan vara och naturen och luften kändes främjande för människan. Jag skulle gärna åka till andra fjordarna någon annan gång. Och nästa gång kanske jag dessutom vågar ta mig ett fjorddopp. Säkert finns det massor av ställen kring Norges fjordar som är riktiga pärlor, och som bara måste ses, men av någon anledning ändå inte finns med i guideböckerna. Om du som läser detta har något tips, så delge det gärna!

Nordfjord, Norge. Första delen

I dessa följande delar tänkte jag berätta om Nordfjord-resan i Norge och till Paris i Frankrike, vilka jag båda var med om 2006. Båda dessa två resor gjorde stort intryck på mig, fast på olika sätt. De båda resemålen skiljer sig som väl många vet, mycket åt. Fjällen och fjordarna kring Norge är mera ursprunget , att hitta tillbaka till sig själv genom naturen. Världsstaden Paris å andra sidan bjöd på mycket kultur, historia, människor och mat. Stadslivet var liksom en teater där man på sätt och vis själv var deltagare i skådespelet. Om jag ska nämna en likhet mellan de båda resemålen så är det att de båda lockar fram livsnjutaren hos människan. Visst är det också många som irrar runt och skyndar på dessa ställen - inte minst turister som vill hinna se och göra så mycket som möjligt. Men jag skulle vilja säga att många av invånarna där ändå ger intryck av att inte vilja jäkta genom livet, att man där kan finna två helt olika sätt att njuta: genom naturen och genom kulturen. Detta insåg jag för egen del i alla fall, gjordes bäst i långsam mak för att riktigt kunna insupa intrycken. Förresten - färgerna i flaggorna är också något länderna har gemensamt - tricolori - d.v.s. blått, vitt och rött. Frånsett vissa små bedrövelser som regn när man som minst hoppades på det och andra små saker - som ju dock hör till när man reser - så var det bestående intrycket två härliga platser - bland de bästa jag har varit på - med sköna minnen som man kan plocka fram en ruskig novemberdag när man verkligen behöver det. Men det är väl också så att man framförallt vill minnas det trevliga som händer.

Nordfjord, Norge. första delen

Innan jag var med om den här resan så var Röros den senaste platsen (och den enda tror jag?) som jag besökt i Norge. Där var jag runt -91. Intycket jag fick kunde ha varit bättre, jag hade knappt hunnit in i tonåren, jag sökte nöjen och saker som roade. Vi var där en dag i ett blåsigt och grått väder i samband med en semester i Härjedalen. En kyrka och ganska mycket sten var de bestående intrycken jag fick (även om jag sen dess sett staden på fotografier och tyckt den var speciell och vacker.) Redan förra året kände jag ett sug efter att åka till Norge igen, jag ville ha den genuina oförstörda naturen, var obeskrivligt trött på platta landskap och närde en längtan efter en mer dramatisk natur, storslagenhet, frisk luft långt bort från storstäder och avgaser. Med hjälp av modern teknik och lite gammal traditionell envishet fann vi några veckor innan avresan en stuga att hyra alldeles intill samhället Olden.

Vid Oldevattnet

På fotot såg huset, där vi skulle bo, ut att vara beläget vid världs ände. Det visade sig, när vi kommit dit, att platsen i själva verket knappt ens tycktes tillhöra den här världen - det kändes så oförstört. Som att vistas i ett stycke av Edvard Grieg, ja helt lyriskt, vackert och skönt. Att vara så gott som omgiven av fjäll var man än vände blicken, att andas luft som var som näring - jag har aldrig andats sådan behaglig och frisk luft - och ha vyn över det smaragdgröna Oldevattnet bara ett stenkast utanför huset, det var det närmaste man kunde komma vacker poesi. Olden och Stryn är förresten två samhällen som ligger alldeles intill varandra. Dessa små orter är belägna ca 20 mil in från kusten, vid Nordfjord. Stryn, som är något större än Olden, erbjuder också ett skidcenter där man kan åka skidor året runt, det är över huvud taget en sportig ort som satsar ganska mycket på turister i form av att erbjuda olika motionsaktiviteter och ett ganska rikt shoppingutbud för sin storlek. Huset var fint inrett och ganska modernt. Karln som ägde stället bodde i våningen ovanpå och han och hans åldrade mor hyrde ut nedervåningen till turister, ofta flera veckor i sträck under sommaren till olika människor från hela världen. I gästboken fanns inte annat än tacksamma människor som hade haft en fantastisk vecka i en helt underbar natur (fast de beskrev det i lite mer målande och poetiska ordalag). Efter en veckas vistelse där, även om vi hade otur med vädret många dagar, så förstod jag att det inte var några överdrifter vem hade kunnat säga något annat. Ägaren till huset hade bott vid Oldevattnet hela sitt liv. Hela livet! Han hade varit i Karlstad en gång, nämnde han på tal om Sverige. Jag förstår förresten hur hans mor som var närmare de nittio kunnat bli så gammal. Att hitta bättre förutsättningar för ett sunt liv än det här, ja då finge man nog leta. Själv kände jag ändå att jag nog inte skulle kunna bosätta mig här för evigt, det är inte ett sånt ställe som man vill ska bli vardagsmat utan mer en tillflyktsort, ett ställe att drömma om och längta till… 7 juli - vid färdens början Resan började med att vi åkte med fullpackad bil ut i det allra varmaste sommar-Sverige, för att först styra kosan mot Oslo. På vägen dit stannade vi och åt lunch, bestående av rödspätta, utanför Årjäng. Det var alltså inte långt ifrån gränsen mellan Sverige och Norge. Det var ett trivsamt och fint ställe att intaga lunch på, det låg beläget vid en camping och en sjö, gör gärna en paus där om du befinner dig i närheten. Första intrycket av Norge var att det där var ungefär lika mycket tall som vid vägarna i Sverige. Men det dröjde inte länge innan ett nästan skånskt landskap gjorde sig påmint. Det var slätter och små byar och om tid hade funnits hade man gärna bekantat sig med dessa lite mera. Men vi var på väg mot Oslo för att få åtminstone en eftermiddag där och hade lite brått. Tyvärr var där också betalningsanordningar längs med vägen, som man var tvungen att stanna vid. Tydligen vanligt i Norge. Oslo hade inte jag varit i tidigare och vi resonerade som så att Oslo nog är en stad man bör se, den lär vara trevlig. Det lilla jag sett av Oslo sen tidigare var främst Karl Johann i samband med 17:e maj. Jag skulle vilja säga att det finaste av Oslo, av det jag hann den gången, var vägen in mot stan - det kändes som om man åkte längs med Rivieran. Solen glittrade i den gröna Oslofjorden. Och alla dessa båtar, många lyxiga sådana, guppade i vågorna. Förtrollande. Varför hade jag inte varit i Oslo tidigare? funderade jag. Och vad lite man ändå hann att se av denna Oslos Riviera, underbart är kort. Detta var en stor kontrast mot den förhållandevis kalla fjällmiljö jag skulle besöka dagen efter ca 30-40 mil därifrån.

Utsikt in mot Oslo Aakershus är ett gammalt slott i tegel beläget alldeles intill Oslofjorden och alltså vid viken av huvudstaden. Vi gjorde ett stopp här och var av många skäl ganska trötta. Kaffe kändes välbehövligt men fikakorgen höll nästan på att blåsa bort i den starka vinden. Jag kan inte påstå att jag hann få något direkt intryck av detta slott under den tid vi var där, det var visserligen ganska vackert med grönområden omkring så jag kan förstå att det är populärt och besöks av många. På kvällen stannade vi även till vid det Kungliga slottet mitt i staden. Vi hann även med att röra oss ned på Karl Johann men mer än så såg vi inte av själva staden. Det skulle därför vara intressant att utforska mer av den.

Vi bestämde oss, efter en titt i en guidebok, att förflytta oss till Bygdö. Som jag förstår det är Bygdö en del av Oslo, som en halvö och man kanske kan jämföra den med Djurgården på Stockholm. Där var nämligen vacker natur och först kändes det som om man kommit ut på landet efter att fem minuter innan varit i storstaden. Bygdö hade nämligen små gårdar och hästar som betade i hagar. På andra ställen av denna ö fanns rikemansvillor men också Bygdö folkemuseum - ett utemuseum med gamla bevarade hus, fäbodar och små butiker allt väl bevarat. Även en gammal stavkyrka och en engelsk trädgård fanns.Vi stannade till här för att redan nu få ta del av "det gamla Norge". Kanske kan man jämföra detta med Skansen här i Sverige. En allmän trötthet, en med ryggont och en annan vars batterier i kameran tagit slut plötsligt gjorde dock att energin var lite låg och humöret inte helt på topp. Men människor klädda i folkdräkter, spelemän på fiol och flöjt piggade upp lite. Bygdö kan vara ett skönt och avkopplande alternativ för den som inte känner för att gå inne i centrum och strosa, eller kanske för att göra en picnic efter en dags shoppingrunda i stan.

Efter detta besök så åkte vi också ned mot Bygdöhamnen, där bland annat Kontiki-museet ligger. Muséet hade dock inte öppet vid tiden när jag var där. Vid hamnen var träbåtar förtöjda och ett skepp i gammal stil låg på land. Här fanns också museet Fram, med sitt stora skepp inne i själva museet. Efter vistelsen i Oslo skulle vi åka vidare mot Hamar, för att bo där över natten innan resan skulle fortsätta mot Nordfjord och Olden...

Sent på kvällen den 7:e juli anlände vi till Hamars vandrarhem. Något lättade blev vi över att receptionen fortfarande hade öppet klockan 22 när vi var framme. Vikingaskeppets vandrarhem, som det hette, var som ett gult radhus byggt i två våningar. På andra sidan vägen låg en idrottshall där bl.a. tävlingar hölls när Lillehammer hade OS 1994. Morgonen därpå gick vi upp i ottan för att äta frukost. Även detta ingick i vandrarhemspriset. Det var ett varierande utbud och det jag provade smakade gott; yoghurtar, stort utbud av pålägg med bland annat lax, frukt och grönsaker, många olika sorters bröd, kaffe och juicer. Gäster satt och pratade lågmält med varandra. Efter en god och nyttig frukost så tyckte vi det snart var dags att komma iväg; en resa på ca 30-40 mil väntade fortfarande innan vi var framme. Förmiddagens första stopp blev i Lillehammer. Byn lever fortfarande på att de hade OS 1994 vilket står skyltat precis innan man kommer in till staden och ännu säljs också en hel del souvenirer med anknytning till de olympiska spelen. Vi hann gå en sväng på några av huvudgatorna i Lillehammer. Staden var liten och charmig, stämningen var lugn trots turister och gatumusikanter.

Färden fortsatte med en lunch i Otta. Denna ort var väl också speciell på sitt sätt men hungern gjorde sig påmind så jag hann inte se så mycket av det som var just då. Det kurrade i magen när vi letade efter en lämplig lunchrestaurang - allt var verkligen dyrt. Skulle man bara ha en hamburgare fick man lägga ut med minst sidodär 70 kronor, och då norska sådana. Till slut föll valet på en pizzeria. Inne på pizzerian var det tomt och öde på gäster. Kunde det ha med maten att göra? När vi efter en vad som kändes som ganska lång stunds väntan äntligen fick pizzorna kunde jag lättat konstatera att de smakade bra var mycket saftiga. Mätta och belåtna åkte vi sen vidare.

Gudbrandsdalen började egentligen redan innan Lillehammer (den rann sedan ut i sjön Mjösa vid Hamar) och det var här som vattendragen började löpa längs med bilvägarna, vilka glittrade i smaragdgrönt. Det såg så friskt ut och jag hade gärna tagit ett dopp om det hade funnits tid. När man körde så var det svårt att inte slita blicken från naturen runt omkring nu när den började bli så där sagolikt vacker. Förövrigt var det bra vägar att köra på, hastigheten är också mer lämplig än i Sverige, 80 istället för 90. Landskapet härifrån var så varierande; de små byarna, husen, bergen, hela tiden något nytt och fascinerande i miljön. Vi var bara tvungna att stanna vid Dönfoss camping som låg beläget på en plats som hette Sjåp. Den här platsen var rätt så märkvärdig. Campingen hade en slags pool av speciellt utförande och denna låg alltså mitt i ”ödemarken” bland timmerstugor med grästak på. Campingen var alltså i själva verket modern, (man skymtade en och annan tv-antenn på vissa av halmtaken) men känslan var mer Kanadas vildmark. Precis bredvid poolen, som inte var någon vanlig pool, låg en fors. Dönforsen antar jag. Det gick en liten gångpassage mitt emellan denna pool och forsen så man kunde stå där och titta åt vilket håll man ville. Mäktigt! Är det någonstans jag ändå skulle vilja campa så skulle det vara den här platsen. Jag rekommenderar verkligen att stanna till här på denna ganska unika plats, om så bara för att få en glimt av forsen.

Efter efter följde flera små byar, den vackra träbyn Lom bland annat. Så småningom kom vi upp på ett mer kargt landskap. Det började regna riktigt ordentligt och temperaturen sjönk. Nu var vi uppe på fjället och det var inte så väldigt långt kvar. Men det var förvånande många och långa tunnlar som man i Sverige inte alls är van vid. Efter dessa väntade dessutom slingrande ”trollstigar” som man aldrig riktigt trodde skulle ta slut. Men så kom vi så småningom till Stryn och sedan till Olden och huset vi hade hyrt. Vår husvärd verkade gästvänlig och visade oss runt. Här skulle man alltså bo en vecka. Utsikten från det största rummet med matbordet var slående. Fjällen, grönskan och som skrivet det gröna Oldevattnet precis utanför huset. Det kändes overkligt, och det var en känsla som satt i under hela veckan. Med spänning såg jag fram emot att få se mig om mer i dessa trakter.

Sömnig söndag 9 juli

Som tur var så förde jag anteckningar under min resa. Somliga saker kommer jag ihåg efteråt utan dessa, men inte allt, som vilka tankar som rörde sig i huvudet under resans gång. Språket som talades här var rätt intressant. Jag antar att den kallas för ”gammelnorska” som förekom i trakterna kring Olden, den klingade rätt så fint även om den inte var helt lättbegriplig. Men med lite ansträngning gick det ändå att förstå på ett ungefär vad t.ex. hyresvärden sa, de flesta övriga människor man på ett eller annat sätt mötte var ändå främst turister. Under söndagen var alla ganska trötta efter två dagar med långt resande. Det var molnigt ute och vi gjorde en utflykt till byarna Invik och Utvik. Invik bjöd på en fin utsikt medan Utvik hade en trevlig bebyggelse. Några trevliga bekantskaper den här dagen var sex stycken får som levde precis intill en liten fors vid vårat hus. De var verkligen ena energiknippen, sällskapliga och ställde gärna upp på bild (ovan). Eftermiddagen bjöd på spöregn och det var inte så mycket att göra åt den saken. Lite sömn på eftermiddagen var oundvikligt och man sov tungt p.g.a lågtrycket. På kvällen så gick VM-finalen mellan Frankrike och Italien, där Italien vann på straffar. Hur som helst så kändes inte VM så engagerande här som det kunde ha gjort hemma. Det var ju liksom inte för tv:ns skull som man kommit hit. Sen kändes visserligen norsk tv lite roligare än svensk, det var olika mysiga reseprogram och på morgonen gick en serie om akvarellmålning som jag såg. Svenska Skärgårdsdoktorn visades här också. Dagen var lite småtrist och sömnig sammanfattningsvis. Jag längtade efter bättre väder och lite längre utflykter. Måndag - Briksdalsbreen 10 juli När måndagen inte bjöd på bättre väder när jag vaknade så kände jag mig lite rastlös. Vi hade nämligen tänkt åka till Briksdalsbreens glaciär för att vandra, men den vandringen gjorde sig ju bäst i solsken. Så förmiddagen ägnade vi åt att en shoppingtur i Stryn – Olden var inte mycket att gå i affärer, där var endast en ICA-butik och ett par klädaffärer. Så i Stryn bekantade vi oss bl.a. med några av souvenirbutikerna. Jag ville ha med mig något fint hem - kanske en lusekofta om den inte var alltför dyr. Eller varför inte ett troll, en trolltavla, folkmusik eller något annat, inte för att jag prompt skulle ha just en Norgesouvenir utan mer för att dessa saker brukar vara så fina & gedigna. Stryn hade mycket att erbjuda i souvenirväg. Just troll är någonting som är tycks vara populärt och liksom ett signum för Norge. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop men kanske finns det ett samband med naturen, fjällen och skogen. Precis som i Sverige förr i tiden då folket trodde att trollen bodde i de djupa skogarna och var varelser som man behövde hålla sig väl med för att de inte skulle ställa till med otyg. Griegs i Bergakungens sal har nog de flesta hört, är inte den där Bergakungen ett troll så säg...

Det blev inget köp den här gången men väl en intressant rekognosering. Skulle vädret fortsätta på samma vis så fanns det väldigt mycket tid för att gå runt i souvenirbutiker resonerade jag. Efter en lunch bestående av laxkotletter och potatis så började solen faktiskt att skymta fram. Vi bestämde oss då för att åka mot glaciären som låg ca 1 mil från våran by, i hopp om att vädret skulle hålla i sig. På den korta vägen mot Briksdalsbreen hann vi också åka förbi den charmiga campingen Gryta; röda timmerstugor med halmtak precis bredvid vattnet, dessa erbjöd också internetuppkoppling

Campingen låg förresten inte många hundra meter från vårat hus så vi hade inte gjort någon långtur precis. Men vi behövde stanna till och fotografera, campingen låg så oerhört tjusigt till och vattnet glittrade i solskenet. Tre av fyra hade ett pockande fotograferingsbehov mest hela tiden så det blev en hel del fotopauser på alla möjliga och omöjliga ställen. Vid Briksdalsbreen var det ännu en lång bit att gå till själva glaciären som förresten har en yta som totalt är över 10 mil! Den till hör Jostedalsbreens nationalpark. Det är en av de största i norden (om inte den allra största.) Även om man av någon anledning har svårt att gå så är det inte omöjligt att faktiskt ta sig ända bort till glaciären. Här erbjuds nämligen både hästskjutsar och olika sorters bilfordon till turisterna, på de smala slingriga vägarna. Med fikakorgen i handen planerade vi nu en vandring som skulle vara under eftermiddagen och tidiga kvällen. För sent insåg jag hur varmt det började bli, vi mötte vandrare som hade enbart linne och shorts och jag själv hade en stickad tröja och ett par vindbyxor av det rejäla slaget, vindbyxor som jag faktiskt köpt med tanke på den här vandringen. Som tur var hade jag också lite ombyte under. Vi hade precis börjat gå på en färd som till största delen skulle vara på en grusväg med en porlande fors precis intill samt givetvis berg och grönska omkring. Alla slags turister mötte vi, främst kineser och tyskar. Efter någon timme gjorde vi ett litet avbrott bredvid en timmerstuga och tog en fikapaus. Vi var då ungefär halvvägs.

En bit längre upp stannade vi vid den magnifika forsens källa – ett vattenfall. Det var en bro över denna som vi skulle passera förbi. Här skyndade jag över eftersom vattnet strömmade i snabb fart och gav varje förbipasserande som stannade till en riktigt ordentlig dusch. Skyndade man sig över fick man ändå några vattendroppar på sig som dock i värmen kändes välbehövliga. Glaciären sågs ännu som en hägring i fjärran men nu var den inte så långt borta. Naturen här var så där vacker så att man fick nypa sig i armen. Olika slags blommor gav liv åt området och skänkte en skön harmoni av färger.

Så var vi äntligen framme vid glaciären. Jag tyckte synd om de eventuella turister som varit här på förmiddagen då det ännu var molnigt. Vi som kom hit på eftermiddagen hade desto mer att njuta av då den här platsen verkligen kom till sin rätt i solens strålar. Glaciären kunde ha varit Guds stora vita skägg med nyanser av djupblåa skiftningar. Några hundra meter framför den var av sand och stenblock som man först fick ta sig över innan man var framme. Glaciären var en blandning av is och snö, jag provade att ta några steg upp på den. Det var inte glashalt i alla fall men för att klättra vidare hade man behövt ha speciella spikskor. Glaciären betraktades kanske bäst på avstånd om man inte skulle ta sig upp, den var lite smutsgrå nära betraktad. Det fanns dagsturer för de som ville klättra men för våran del kändes det inte som något måste utan det var fint att bara titta nerifrån. Alla äventyrslystna kan säkert ha behållning av en vandring men även barnfamiljer erbjöds turer under några timmar på glaciären, med guide. Snön och isen som glittrade från glaciären och så det härliga solskenet och värmen, denna kontrast tyckte jag var spännande. Det enda som fattades här upp var någon typ av servering eller varför inte en glasskiosk. Denna dag var något av det bästa på resan faktiskt. Allt det fina som fanns att titta på under vandringen upp, gjorde att nervägen inte kändes speciellt jobbig att gå, även om vi var lite trötta. Kvällen när man var hemma igen gick bara åt att fika och slappa, och nöja sig åt en skön dag som hade varit. För att läsa mer om Briksdalsbreen, gå in på http://www.briksdalsbre.no/ http://www.briksdalsbreen.com/ eller en sida med härliga bilder från området: http://www.norphoto.com/r/nor5.php