Paris (del 2)

(se del 1 längre ned)

Montmartre och Eiffeltornet
Lördagen var en dag med minst lika sköna, trevliga upplevelser som gårdagen, men även lite strapatser. Det första äventyret var att försöka nånstans att köpa frukost. Tyvärr hade vi ännu lite dålig koll på området där vi bodde Epinay-sur-Seine och fick därför hålla till godo med ett par äpplen och muffisar, som fanns att köpa i en automat. Jag hade länge drömt om att få se Montmartre. Alltsedan jag för flera år sen såg den underbara filmen ”Amelie från Montmartre” och fascinerats av hur den filmats och omgivningarna i den så var jag nästan sprickfärdig av nyfikenhet för att se denna stadsdel med egna ögon och de platser där den utspelats. Jag hade också tidigare under sommaren läst boken Anna-Lena från Montmartre, om Anna-Lena Brundin som tidvis bor i området och som på ett underhållande sätt berättar små anekdoter eller kåserier om vad hon upplevt och sett på i denna stadsdel. Tack vare den boken hade vi ytterligare tips på spännande sevärdheter. Vi hoppade på metron. Det skulle bli så kul att komma dit! Väl framme vid stationen så hamnade vi intill en korsning med mycket trafik. Det verkade vara en bit till det lite mer pittoreska Montmartre. Smått hungriga började vi därför med att äta frukost, varsin croissant med juice och kaffe för 3 euro styck. Inte jättebilligt precis men croissanterna var i alla fall färska. Vetebröd och ljust bröd över huvud taget verkar vara tradition i Paris, inte någonstans såg jag t.ex. fullkornsbröd som blivit vanligt i Sverige. Jag kan tänka mig att vete är ett sädesslag som odlas av många bönder i Frankrike och att det är av den orsaken som dessa bröd blivit så vanliga. Baguetter och Crêpes äts ju för det mesta med alla sorters fyllningar i de senare, alltifrån choklad till mer matnyttiga med svamp, räkor osv. Cimiterie Montmartre är en kyrkogård med diverse franska berömdheter, som just Anna-Lena tipsat om, och dit begav vi oss nu. Här var gravarna något helt speciellt. Jag vet inte hur många (antagligen för de mer rika) små mini-katedraler fanns som man kunde gå in i! Ibland var dessa också familjegravar. Svarta katter sprang runt lite här och var. Vi såg Alexander Dumas och kompositören Hector Berlioz platser. Detta var verkligen något mer än bara en vanlig kyrkogård.

Efter kyrkogårdsbesöket ”sprang” vi på Moulin Rouge när vi skyndade vidare och avsatte några minuter för obligatorisk fotande precis utanför. Där var ett några som frågade om vi kunde fota dem. Här flockades också många turister och vi fick ett antal förfrågningar om var olika platser låg, under resans gång. Sådant är ju nästan alltid bara trevligt, att folk från skilda länder och nationer kommer fram och pratar med en. Sen kom vi in på en gränd och det var bara att gå uppåt. De som vill kan även välja att färdas med bergbanan från foten av Montmartre och ända upp till basilikan Sacre Coeur. Helt plötsligt syntes caféet ”Des 2 Moulins”, vilket var det som Amelie jobbade på. Här kunde jag ju inte bara gå förbi utan givetvis ville jag gå in där och se hur det var. Jag tog ett foto och när en servitör kom emot oss så vände vi på klacken. Caféet var till viss del sig likt, men kanske något mindre än vad som syns i filmen. Glad i hågen av detta gick vi vidare. Det började bli hett när solen låg på. Fler och fler souvenirbutiker med konst och affischförsäljning syntes, för det finns en uppsjö av dem i Montmartre som ju bl.a. också är känt för alla de konstnärer som bodde här på 1800-talet och till 900-talets början. Det som man främst erbjuder är de berömda Art deco-planscherna – den konststil som uppstod i början av 1900-talet och som avbildats på en mängd affischer (och mycket annat) vilka också är utmärkande för staden. Vi letade efter lite olika typer av konst, både handmålade tavlor (det flesta som såldes var ju tryckta massupplagor) men även foton och tidiga Paris-reklambilder. Vi stegade in i Sacre Coeur som var jättefin invändigt även om jag inte nu minns några specifika detaljer då det var fotoförbud där. Något som jag dumt nog försökte trotsa och fick en tillsägelse. Jag köpte med mig en fin liten ikon i souvenirbutiken. Sen satt vi och vilade en stund i kyrkbänken. Utanför kryllade det av folk som tittade på den magnifika utsikten utanför basilikan. Härifrån såg man hela Paris! Eller ända bort till Mariannelund skulle man också kunna säga...

Vi tog oss ned till målarnas kvarter, och detta som visserligen liknade ett torg gjorde verkligen skäl för namnet. Här satt alla sorters konstnärer och målade på öppen gata under parasoller. De flesta ställde ut och sålde sina tavlor också. Om de inte redan gjorde det så gör de flesta av dessa konstnärer antagligen jättebra affärer sommartid då så många turister kommer förbi och beskådar the artists at work. Under ett tillfälle den dagen slank jag in på toan på en liten pizzeria. Där satt en pianist och spelade en gymnopedie av Satie! Det var så mysigt och trevligt, vid detta ögonblick fick jag verkligen en äkta skön Paris-känsla. Det är just Satie om någon som jag vill höra just där. Därefter gick pianisten över till en melodi med lite mer rajtantajtan... Vi tog oss en varsin lös-glass och isglass och sprang vidare i våra souvenirbutiker i jakten på något unikt. De flesta av dessa butiker hade ju snarlikt utbud så det var en utmaning att hitta något mer udda. Till sist satte vi oss att vila en stund utanför Dali´-museet, där vi tyvärr aldrig gå in. Efter den välbehövliga vilopausen tog vi metron ned till Seine igen. Innan dess hann vi gå förbi en viss klädaffär som kallades Sympa. Kläder i stora högar såldes ut för en spottstyver. Det såg inte snyggt ut, men visst var det billigt och därmed rätt ovanligt i de kvarter vi befann oss.

Vi tåg flodbåten eftersom vi hade tvådagars-pass på den och åkte ända bort längst till Eiffeltornet denna dag med. Väl framme så gick vi bort mot Trocadero som ligger på andra sidan men med utsikt över tornet. Det var mäktigt att se tornet i tjusig belysning i skymningsljuset. Vid varje timme började tornet blinka, en show som drog många applåder och höll på ca 10 minuter. Snart var det midnatt. Vid promenaden hem mot metron syntes många olika gatuunderhållare, bl.a. några som jonglerade med eld. Det var helt lugnt även vid den här tiden på natten, inte något bråk. Oturligt nog hoppade vi på fel RER-tåg på hemvägen, vilket upptäcktes alldeles försent. Det var bara att åka tillbaka igen. Vi hann i alla fall med näst-sista eller om det var sista tåget hem.

Söndagen bjöd på regn. Vi började dagen med att bege oss till det stora moderna konstmuséet Centre Pompidou i ett område nära Les Halles (och Beauburg). Av någon anledning gick vi inte in där men besökte konstshoppen på nedre våningen som hade mycket att erbjuda. Jag skulle gärna besöka museet en annan gång. Strax utanför spelade mongoliska munkar, klädda i rödorangea dräkter, på stränginstrument. Centre Pompidou var mycket stort och futuristiskt, alla rör och ledningar var i olika färger och dessutom förlagda utanpå själva byggnaden. Det var ingen risk att man råkade missa den här på vägen för att den smälte bra in i miljön, utan påminde om en industri mitt inne i allt det vackra och fascionabla. Mittemot detta stora fanns en också en del andra butiker som sålde affischer och vykort med konstmotiv. Ett utav dessa sålde ut gamla konstalmanackor för en billig penning, från ca 2 euro. Vi blev lyriska och entusiastiska eftersom det fanns så mycket att välja på och det tog en stund att hinna gå igenom allt. Med mig fick jag bl.a. en kalender av Magritte, Chagall, gamla mysiga svartvita Parisfoton av P. Doissneau, Louvren-bilder och ytterligare några stycken almanackor.

Eftersom det var en mulen dag var det inte lockande att hålla till utomhus. Picassomuseet verkade intressant, detta var av det mindre slaget, om man då jämför med Louvren. Picasso var ju ursprungligen fransman men flyttade till Paris strax innan han slog igenom som konstnär. Vi gick till stadsdelen Marais som inte låg så långt därifrån. På museet fanns över 3000 verk av konstnären, alltifrån statyer i järn och trä, till keramik och målningar visades upp. Vi hade rätt kul på det här i sig komiska museet och eftersom det inte var fotoförbud som fotade jag flitigt. När vi var klara med museet och kommit en bit utanför dörren stod regnet som spön i backen. Visserligen hade värmen varit lite jobbig men nu var vi tvungna att ta skydd. Vi hittade ett tak att stå under, där vi tillsammans med lite annat löst folk rullade rummarna allt medan regnandet fortsatte. Till sist bestämde vi oss för att trotsa regnet och hitta nånstans att äta. Vi hittade ett ställe med bra utbud, där jag tyckte Paellan verkade frestande. Efter restaurangbesöket hamnade vi så småningom på den germanska boulevarden och sen vidare mot konstmuseum D´Orsay som från början var ett stationshus med väldigt högt i tak innan man kom på att man ville ha den till konstmuseum. Detta hade stängt för dagen men de gatumusikanter och pantomimartister och annat som man kunde se längs med gatan satte istället guldkant på stadspromenaden. Helt plötsligt var vi inne i Quartier Latin. Oj, vad mycket exotiska matställen det fanns helt plötsligt. Det var trånga gränder men restaurang efter restaurang med kök från hela världen, ett digert utbud, här fick vi ett uppslag till att äta på någon av de resterande dagarna. Till sist begav vi oss den dagen till Notre Dame som även de hade stängt, trots en mängd människor utanför. Dagen hade varit lite tröttsam men bjudit på en hel del intressanta inslag ändå.

Måndag
Den här dagen planerade vi för att åka till Disneyland, som ligger några mil utanför Paris dit vi tog RER-tåget till. Det första vi möttes av var hiskeligt långa köer till entrén. Efter så ca 40 minuter kom vi äntligen in. Disneyland består av olika parker och den första vi kom in i var Main land, vilket var som ett amerika i början av 1900-talet eller runt sekelskiftet. Dekorerna på husen och allt runtomkring var sådär gammeldags urmysiga.Då och då kom en häst och vagn körandes eller ett gammalt tåg. Efter detta stegade vi vidare mot nästa som var Fantasyland. Den här parken var istället baserad på Walt Disneys olika filmer och figurer, här fanns törnrosas slott fast i ”naturlig storlek”, restaurang Bella note, Pinoccios hus och alla övriga byggnader där Disneys figurer bodde. I dessa fanns även en del restauranger eller caféer. Man hade kunnat gå omkring länge och titta på alla detaljer. När man tänker på Disneyland kan man tro att det bara är för de yngre, men det är inte sant här finns verkligen något för alla men visst skadar det inte om man har en liten nöjes- eller äventyrslysten läggning när man går omkring här. Jag kan varmt rekommendera Disneyland vid ett besök i Paris.

När vi kom till Discoveryland – som främst bestod av olika åkattraktioner med framtidsdesign och andra tekniska uppfinningar så ville P åka något som hette space mountain, medan jag avstod. Det var tydligen ett klokt val (för mig alltså) för den var tydligen bland det mest skräckfyllda man kunde åka. Det var som att åka i rymden och man såg inte vart eller hur den här ”farkosten” eller vagnarna skulle svänga utan det var bara att hänga med i en hejdundrande fart, samtidigt som man såg planeter runt sig. Köerna var inte de bästa, utan även här fick man vänta ca 30 minuter. Vi hann in på en snabbmatsrestaurang och äta innan vi kilade vidare och kollade på en ganska kort 3Dfilm som hette ”Älskling, jag krympte publiken”. Därefter tog vi en rundtur med ett tåg som gick runt alla parker. Det passade bra att vila benen där en liten stund. Det som var bra var att man kunde åka precis vad man ville för entrébiljetten så att allting var gratis, förutom maten. Detta gjorde naturligtvis att köerna var långa också eftersom alla naturligt ville åka så mycket som möjligt. Vi hoppade efter ett tag av vid Frontierland – ett vilda västern med hur coola miljöer som helst. Där tog vi upp medhavd matsäck och fikade samt tog kort på ”Klippiga bergen”.

Här fanns också en vit och stor gammal träångbåt med flera våningar där en orkester spelade på. Denna tog vi runt på det vatten som slingrade sig kring Klippiga bergen. Sen väntade spökhuset vilket var en upplevelse med skräckblandad förtjusning, om jag får använda uttrycket. Först gick alla in och fick ställa sig i ett ovalt rum. Därefter blev allt svart och så åkte golvet sakta nedåt. Vi trängdes, en hög med människor som undrade hur långt ned vi skulle sjunka. Plötsligt började det blixtra till i taket och det mullrade lite. Men nu var vi tydligen nere. Efter en liten stund så kunde man då träda in i rummen på nedervåningen. Där kunde man gå omkring och betrakta gamla saker inbäddade i spindelnät. Därefter var det bara att sätta sig i en rörlig fotölj som tog med en på en hisnande upplevelse bland benrangel och skelett som bland annat satt och skålade vid ett bord. Allt såg väldigt påkostat och läckert ut, det var en väldigt rolig upplevelse.

Efter detta väntade Adventureland, också helt fascinerande. Här var miljön nästan lite mer thailändsk för det första, kanske lite afrikansk med palmer och växtligheter, enkla men söta lerhus och hyddor. Lite senare kom vi fram till ett ställe som även liknade miljön ur Alladin -snarast åt det turkiska hållet med tempel, minareter och orientaliska hus. Det fanns mycket att beskåda. Lite längre låg ett skepp och där var ”Pirates of the Carribean” representerat med ett och ännu längre bort kunde man åka attraktionen ”Indiana Jones”. Träden som var här var lite speciellt utformade. Ett av dem visade upp hur det var tänkt att Robinson Crusoe skulle ha levt på sin ö. Trädet hade olika ”våningar” där det ena planet bestod av en sovhörna/hängmatta, det andra av ett litet spartanskt kök osv. Man kunde fortsätta över på en hängbro som var över ett vattendrag – så som man sätt hängbroarna på Indiana Jonesfilmer – över till andra sidan. I Vilda västern-världen köpte vi en ”snabb biljett” till en berg och dalbana som även gick under vattnet och vidare ut till Klippiga bergen och runt omkring berget. Den skulle vi åka på ett par timmar senare, ca 21:30. Så vi hade ca 2 timmar på oss då vi bara gick och tittade. Den här berg och dalbanan var precis lagom för min del, den korta tiden man åkte i mörker utan att veta var vägen skulle ta vägen var ett lagom spänningsmoment, behövdes inte värre! Lite senare kom skymningen. Vi drog oss bortåt Main land – det gamla 1800-tals amerika - igen som nu var upplyst och bara så vackert och mysigt med alla ljus och upplysta dekorationer på husen. Nu var det verkligen sagolikt. Vi hade fått för oss att allt stängde 22, men såg nu att det var 23 i själva verket. Det var tur för det var trevligt att kolla runt så länge det varade. Folk satt nu i högar på och runt om trottoarerna, för strax innan klockan 23 skulle det nämligen bli en parad med Disneys alla figurer som skulle komma gåendes runt detta område. Vi satte oss en stund för att vänta på dem men de dök inte upp i tid, och vi resonerade att för att få sittplatser hem på tåget och för att slippa köa så var det lika bra att säga tack och hej till disneyland och ge sig av mot utgången. Så det gjorde vi förnöjsamt, glada över en dag med många fantasifulla och fascinerande inslag.